icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Många vägval, många berg och ännu fler dalar har lett mig hit, igen. Att ha en kropp som jag trivs i, som visar den jag är på insidan, har visat sig vara svårt och en livsuppgift. Varje gång tänker jag att nu jäklar kommer det att fungera, bara jag tar mig upp för det här jäkla berget så kommer jag att lyckas! Insida och utsida kommer att mötas, den jag är och så som jag tror mig se ut kommer speglas på min utsida och visa sig i spegelns reflektion. Och för en allt för kort tid uppfylls min önskan och tro. Det hårda arbetet och den stränga disciplinen ger resultat och vi möts, där i spegeln. Men...så händer något, livet ger mig en hård knuff och jag faller. Faller för frestelsen och utför bergets kant. Det är så lätt att gå nedför, så enkelt och jag märker inget först, tror det är OK, jag kan hantera det. Tills jag landar vid bergets fot, hårt, hårt. Orkar inte klättra igen, fastnar ett tag. Finner så styrkan i att jag inte uthärdar skillnaden, skillnaden mellan utsida och i sida. Drivs av önskan att få mötas. Reser mig upp igen och tar sats. Tar sats för att återigen klättra upp mot toppen.
28 mars 2018 20:02
17

Nära den #¤%&/ väggen :-(

Fy och blä... nu märker jag av att varken jullov eller sportlov fick bli den återhämtningsperiod som behövs för att orka. Nu är orken slut... och det jag upplevde i fredags, då jag energikraschade, finns fortfarande kvar i kroppen. Inte för att jag hade trott att det skulle gå över så där direkt... jag vet ju vad jag har att göra med här. 

Just nu jobbar jag när eleverna är i skolan, för att suga åt mig deras underbara givmilda och varma energi och sen åker jag hem och vilar. Idag var jag dock rastvakt och det var tufft, eftersom det inte fanns ork att gå de turer som jag ska gå. Som tur är kunde en kollega byta av mig.

Men det är konstigt egentligen... hur man funkar alltså... idag på morgonen kom en kollega in i mitt klassrum och frågade hur läget var mm. Sen kom en till in och vi pratade lite medan jag fixade med annat. Efter ett tag kände jag att nu börjar det bli för mycket, jag deltog inte längre utan de pratade med varandra. Så tillslut sa jag att tyvärr men jag måste be er gå ut ur mitt klassrum och fortsätta diskussionen någon annanstans om jag ska orka dagen. Inga problem, för dem, de visste ju läget. Men detta handlade om ... kanske 10 minuter, sen orkade jag inte mer.

Därefter körde jag 5 timmars undervisning med eleverna, visst lite rast och så, matsalsvakt och rastvakt men ändå. Under 5 timmar umgicks jag med elever. Och jag blev bara piggare och piggare hela tiden. Tillslut kände jag, när det var dags att säga hej då för dagen, att det här var ju inte så illa ändå... jag mår nog bra egentligen. Jag gick in i klassrummet och plockade undan, fixade lite och grejade inför morgondagen. Sen gick jag in i lärarrummet och pratade med några kollegor och PANG så kom huvud"värken" tillbaka, trycket vid tinningarna och känslan av att jag inte orkar lyssna mer. Är inte det konstigt! Att undervisa är inte en picknick precis, det är många bollar att hålla i luften och att gå rastvakt samt vara matsalsvakt är inte heller enkelt eller speciellt tyst.

Kan det bero på att barnen verkligen sprudlar av energi och delar med sig av den, medan vi vuxna kanske mer... stjäl av energin... eller...?

Många säger att jag borde vara hemma, sjukskriva mig, vila. Men... jag mår bättre av att vara med eleverna 5 timmar än att vara hemma så vilket är egentligen bäst för mig? Min kropp säger barnen, undervisningen skippa resten, möten och annat. Läkare mm säger, stanna hemma, vila. 

Knepigt det här.

En sak som tyvärr är ansträngande är att läsa på datorn. Så era bloggar kan jag inte läsa, inte så många iallafall, som det är just nu sad det gör mig ledsen för jag älskar att höra vad ni tänker, funderar och hur det går för er. Men, jag kommer igen framöver. Att skriva lite känns bra, vill ju inte förlora kontakten med er helt surprise ni är min livlina.

Om en dag är det påsklov och då kan jag slappna av, med familj och vänner. Förhoppningsvis går det åt rätt håll då och jag får tid att återhämta mig bättre.

Ta hand om er mina vänner heart

Kommentarer

  • 1 apr 2018 21:52
    Alzarin

    Jag har Hashimotos syndrom, det är en autoimmun sjukdom och funkar lite som att kroppen tror att det som bildas i sköldkörteln är farligt och så bildar den antikroppar mot det. Vid test så kan de första värdena se bra ut, man måste mäta antikropparna. Innan jag fick diagnosen så sov jag extremt mycket, blev risig i håret, låg kroppstemperatur, torr elefanthud, ingen aptit men viktuppgång mm.

  • 2 apr 2018 16:09

    Tack Alzarin! Det låter inget vidare alls sad Tar du medicin mot det?

Logga in för att skriva en kommentar.