Än slank hon hit, än slank hon dit och än slank hon ner i diket
Japp, dikeskörning för mig en kort stund men tillbaks igen.
Fast, jag vet inte om det är en korrekt beskrivning egentligen, det är ju mer att prioritera och jag har insett att just prioritera är inget mitt medvetna jag beslutar i, det gör min kropp. Jag menar, efter att i åratal ha struntat fullkomligt i vad min kropp sagt så har den tröttnat, såklart! jag menar vem skulle inte det 
Så nu, istället för att skicka ut små subtila varningar och tillrop så skriker den för full hals, rakt i örat 
Och vet ni, det är ganska svårt att låta bli att höra...
Rehabiliteringen på jobbet går både bra och mindre bra. Jag tycker det är superdupersvårt att hantera mina reaktioner på när andra gör det jag anser vara fel. I min värld är jag professionell när jag är på jobbet, det betyder att inför elever och vårdnadshavare (som ju på sitt sätt är mina kunder) är jag på ett sätt, i personalrummet kan jag släppa lös mitt vanliga jag lite mer, medan hemma är jag totalt bara mig själv. Normalt eller?! jag tänker det. När jag då ser kollegor som släpper lös sitt "hemma-jag" på jobbet och då säger oproffsiga saker till elever eller tillåter eleverna att göra saker som inte är OK i skolans värld, då blir jag ... frustrerad, irriterad, arg och ledsen.
Jag hade en sån dipp nu i helgen, där jag kände att den situation jag är i just nu, beror på att jag kämpade hårt med en klass och fick dem att bete sig så som vi alla önskar att våra blivande samhällsmedborgare ska bete sig. Jag slet stenhårt och bad min chef om hjälp för att det var för mycket för en person men fick inget gehör. Tillslut sa kroppen ifrån och jag blev sjukskriven. Nu, efter ca 4 månader och jag är tillbaka, så är även eleverna tillbaka i det läget där de var innan jag började jobba med dem, de har tappat allt 
och de tillåts bete sig... Jag vet liksom inte vad jag ska ta mig till med de här känslorna som bubblar upp 
. Jag menar, jag är säker på att de (ja de är två) som är med klassen nu gör sitt bästa men jag orkar liksom inte se det, orkar inte vara där, skulle vilja skrika och gorma eller snarare styra upp det hela och se till att det blev ordning igen. Men det orkar inte min kropp. Istället går jag ner och sätter mig i en skrubb och pluggar in hörlurar och sätter på en meditation för nu bankar hjärtat och andningen är i halsgropen och huvudet snurrar.
Det var min dikeskörning... så, i helgen har jag struntat i maten både vad jag äter och skriva upp det, jag har fokuserat på glada tankar, meditation och umgås med familjen. På torsdag ska jag träffa arbetsterapeuten och diskutera med henne om hur jag ska hantera detta, det blir skönt.
För övrigt har vi svinkallt just nu, ner till -23 på nätterna. Inte kallt säger ni som bor norröver, men i Smålandsskogarna är det kallt. Som tur är har jag ett fint hus med go värme i och min man körde in massor med ved innan snön så vi klarar oss galant. Vi har till och med mat i frysen så vi behöver inte gå ut 
Det finns mycket i livet att vara tacksam över 
Ha en fin måndag mina vänner!
Gillar
Kommentarer
-
Önskar dig också en fin måndag
Stå på Dig och hoppas Du får fler med Dig på jobbet. Låter ju som det är Du som är inne på helt rätt spår!
-
Skönt ändå att ta de där viktiga dagarna för återhämtning och vila, att faktiskt lyssna på kroppen. 🥰🙏
Härligt att du lyckas hitta de där bra sakerna, sånt att vara tacksam för. Det jobbar jag med också, och vissa dagar går det lättare. 💪😁
Visst är man sig själv i olika omfattning beroende på sammanhang. Jag är alltid professionell i relation till brukare, men kan "släppa" mer i arbetsgruppen. Dock jobbar jag på att inte göra det så mycket längre eftersom mitt mående fick direkt negativ effekt på min löneutveckling förra året. Vi ska ha gott bemötande i ALLA led, och att jag inte bidrog till det i gruppen var o-bra. 😕
Ja, ja. Nya tag varje morgon. Andas, kaffe, andas, kaffe... *repetera så länge som behövs*
Ta hand om dig! 🙏🥰
-
Fy vad trist det är när inte alla på jobbet drar åt samma håll - kanske för all del på lite olika sätt men ändå.
Jag vet hur det känns...
Nu är jag fuller nöjd med att vara pensionär, och jag avundas inte någon i skolans värld... 😢
-
Det låter som att du verkligen har lyssnat in kroppen den här gången, även om den fick höja rösten rejält innan du hann höra. Det är inte ett misslyckande att behöva bromsa – det är ett tecken på att du håller på att lära dig ta hand om dig själv på riktigt.
Jag känner igen det du beskriver om professionalism och frustration när saker inte fungerar som man vet att de kan. Det visar hur mycket du bryr dig, både om eleverna och om ditt uppdrag. Samtidigt är det så mänskligt att kroppen sätter gränser när ansvaret blivit för tungt för länge. Att du nu väljer meditation, pauser och stöd från arbetsterapeuten är inte att ge upp – det är att bygga hållbar styrka.
Och trots allt det tunga ser jag din tacksamheten: familjen, värmen i huset, veden, maten, stunderna av lugn. Det säger mycket om din inre kraft.Ta en dag i taget, var lika vänlig mot dig själv som du är mot andra, och lita på att du hittar ett sätt fram som både du och kroppen orkar med.
Ha en fin måndag du också.
-
Skickar en varm Kram ❤️
Logga in för att skriva en kommentar.