icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
11 december 2013 22:04
16

Mina första tankar.

Så är jag här. Så rädd jag har varit för det. Att skriva om mina misslyckanden alltså. Men om sanningen ska fram, så behöver jag hjälp. Jag kan inte kämpa mot mig själv, ensam med mina tankar utan jag måste skriva om dem, visa världen att jag är här, att jag har misslyckats, men att jag inte har gett upp. Jag måste få dela med mig av mina framgångar. Jag måste ha något, förutom mitt eget förnuft som hindrar mig från alla faror. Jag har precis ätit tre biskvier. På rad. Och några pepparkakor. Och en dubbel middag. Mitt förnuft säger mig att det sämsta man kan tänka är att det är försent, att dagen redan är förstörd och att jag lika gärna kan passa på. Men ändå är det så jag tänker. Och faktum är, att jag inte njuter alls av det jag äter. Det är mer ett tvång. Något jag gör för att jag har tråkigt, för att fira, för att jag är ledsen. Och ledsen, ja. Det är jag idag. Den senaste tiden har jag bestämt mig för att starta ett nytt, sunt liv flera gånger i veckan. Och så tickar veckorna på. De blir månader. Halvår. År. Jag minns så väl mitt förra nyårslöfte. Jag minns så väl mitt löfte innan sommaren. Och efter. Nu närmar sig julen, och samma ångest finns kvar. Varje dag. Dag för dag. Var finns hoppet, och glädjen i mig? Jag har inte vågat ställa mig på vågen. Jag vill inte veta. Förr eller senare inser jag att jag måste. För att kunna se framgångarna som väntar - hur ska jag annars kunna veta? Men jag vill inte stirra mig blind på siffran på vågen. Jag vill se mig i spegeln och känna att jag är fin. Jag vill leva ett sunt liv, med god mat och träning i en sund kombination. Jag vill njuta av fikat jag får när jag besöker mormor. Jag förtjänar mer än den ångest jag själv skapar åt mig själv. Jag förtjänar så mycket mer glädje än jag själv har tillåtit mig att få. Allt annat går så bra nu. Livet går så bra nu. Bara jag äntligen kunde ta hand om min kropp. Nu mår jag illa av allt sött och vill bara somna om till en ny dag. Jag ska försöka med 5:2-dieten i kombination med kaloriräkning även de andra dagarna. Inte för hårt, men inte heller så löst att det känns meningslöst. 1400 kalorier om dagen de dagar då jag inte fastar, och 500 på fastedagarna. Sedan ska jag försöka träna ett par dagar i veckan också. Mer kan man inte begära av mig. Jag bävar inför de kommande helgdagarna. Hur ska det gå? Jag bävar inför killen jag ska träffa om någon vecka. Kommer han fortfarande att tycka om mig? Jag bävar inför så mycket. Och allt beror på mitt osunda förhållande till mat. Jag önskar att jag hade lyckats för fem år sedan. Men ändå är jag här idag. Kanske måste jag bara inse det och sluta älta. Sluta oroa mig. Och börja på nytt. För tusende gången. Men vad spelar det för roll? Jag har ju inte gett upp. Nu kör jag.

Kommentarer

  • 11 dec 2013 22:24
    Jag känner igen mig i din beskrivning. Försök att ta en dag i sänder och du ska se att för varje dag som går med de nya rutinerna känner du dig mer och mer stärkt och motiverad. Tänk inte på gamla misslyckanden utan nu är det en ny dag. Lycka till! :)
  • 11 dec 2013 22:41
    Tack så mycket! Jag ska försöka ta en dag i taget som du skrev. Längtar nästan till imorgon. :).
  • 11 dec 2013 22:48
    Känner helt igen dig. För mig var mat något skamfyllt och skuldbelagt. När jag åt med andra åt jag alltid rätt, men i min ensamhet "passade jag på". Sedan kom skammen, ångesten. Det var först när jag vågade erkänna för min kille, numera sambo, hur det låg till som jag kunde bryta mönstret. Mitt tips till dig är att försöka bryta mönstret som gör att du hamnar i denna neråtgående spiral av "belöning", skam, ångest, känsla av misslyckande. Det första jag gjorde var att ta mig en rejäl funderare på vad som triggade mig att överäta. Var jag ledsen, glad? Kunde jag göra något annat än att just äta? Ofta var maten (och är ibland nu med) något att fördriva tiden med. Så istället för att ge efter för inpulsen att hämta något att äta började jag ta ett glas vatten istället, eller gå ut på en promenad. För varje gång du lyckas styra hjärnan på ett nytt spår har du vunnit. Efter ett tag kommer du ha vant dig vid det nya och du kan gå vidare med nästa sak. En stor sak att fundera på är vad som är sug och vad som är hunger. Det mesta är tyvärr sug vi känner. Har man dessutom problematik med överätning eller att ha jojobantat (been there done that) så har kroppen väldigt svårt att läsa av de signalerna. Ett tips kan vara att äta på fasta tider, frukost, lunch, middag och kanske något mellanmål. Håll ut under några veckor. Skriv gärna ner vad du äter, hur du känner dig när du har ätit, mellan målen, vad gjorde du när suget satte in osv. Man blir sin egen lilla hobbypsykolog helt enkelt :-) Hoppas att du har orkat läsa detta lååånga inlägg och jag önskar dig verkligen all lycka. Fokusera på dig och ditt välmående först, kaloriräkning får komma sen :-)
  • 11 dec 2013 22:51
    paloma
    Läs på om 5:2 innan du börjar så att du inte äter för lite, annars blir det svårt att genomföra. Det finns en tråd här där vi som äter efter 5:2 skriver, kika in där så vi kan stötta dig. Lycka till!
  • 11 dec 2013 22:54
    Tack för att du tog dig tid att skriva ett så långt inlägg. Jag ska ta till dig det du säger om att man vinner varje gång man står emot impulsen att äta. Gå promenader och dricka vatten istället. Mina hungerskänslor är så konstiga. Vissa dagar är jag hungrig så att jag mår illa, andra dagar känner jag ingenting alls. Jag vet inte vad det beror på, kanske kommer det av flera års jojobantning? Suget känner jag nog jämt, men hungern.. den är också oberoende av vad jag ätit. Min mage kan kurra fast jag precis ätit mat för fyra personer. Konstigt. Vem vet, kanske ordnar det också upp sig bara jag börjar äta lite mer regelbundet och sunt? :)
  • 11 dec 2013 22:55
    Paloma: Tack för tipset om forumtråden! Har läst på ganska mycket, men kanske finns det mer att läsa. Ska höja fastedagarna till 500 kalorier om dagen. :)
  • 11 dec 2013 23:03
    paloma
    Det låter bra, men du ska inte äta för lite de dagarna du inte fastar. Jag äte ca1550 kcal och det är nog för lite, för jag går ner mindre nu än de veckorna jag äter mer. Kroppen är komplicerad, i början var jag rätt hungrig, men efter några fastedagar så gick det jättebra.
  • 11 dec 2013 23:05
    Mitt kaloribehov är 1805kcal/dagen för att bibehålla min vikt, tror du att det är för lite med 1400kcal/dag då? Jag har gått ner drygt 20 kilo en gång tidigare, och då åt jag 1200kcal/dag men fastade inte. Vad tror du? :).
  • 11 dec 2013 23:12
    Om inte killen vill ha dig för den du är så skippa honom. Det är inte värt det. Jag har låtit en del styra alldeles för mycket i mitt liv och det mådde inte jag bra av. Hur skall man kunna tycka om sig själv om man skall oroa sig för vad andra tycker. Så upp med morrhåren och kämpa på. Om du trillar dit på en biskvi - passa på att njuta av den för annars var det ju ingen mening med att äta den. jag menar, det är ju ingen idé att skämmas för den, låt den slinka ned oh njut. Och häng inte upp dig på ett misslyckande. Ingen av oss här är perfekta - vi gör alla misstag. Och frestelserna är speciellt stora nu så egentligen är det tur att vi går på diet nu innan jul. Tids nog vid jul - typ, är ju en annan dag. Jag kommer i alla fall att vräka i mig allt jag hittar på julafton och njuta av det. Sedan får det vara bra med det. För jag går ju inte ned av att ångra skinkan. Man får väl ta en extra rund apå motionscyklen. Men det får inte bli att man går under av dåligt samvete. Gjort är gjort och som någon sa, imorgon är en annan dag och då struntar vi det som var igår. du är jättemodig som skriver hur du har det. Du skall ha tack för att du vågar dela med dig till oss. Jag försöker själv att inte ha saker hemma för har jag det och jag sitter och jobbar om nätterna med en sak, ja då kommer sötsuget som ett brev på posten och skafferierna gås igenom i jakten på något som kan stoppas i munnen. Lycka til
  • 11 dec 2013 23:14
    paloma
    Det låter lite, räknar man 1400x5 dagar=7000 och så de 1000 du äter på fastedagarna så blir det 8000 och dela det på 7 dagar så blir det bara ca 1150 kcal. Det är svårt att äta så lite i längden, och det är lättare att man bli så hungrig att man äter sådant man inte skulle.
  • 11 dec 2013 23:16
    Tack så jättemycket för dina peppande ord mamselle! Och du har så rätt, man måste få unna sig ibland och tillåta sig själv att njuta. Jag hoppas att jag framåt helgdagarna har kommit in så pass mycket i mina nya, sunda rutiner att jag känner att jag kan unna mig allt gott utan dåligt samvete. :).
  • 11 dec 2013 23:17
    Paloma: Ja, jag har läst på flera ställen att 1200kcal/dag är minimum för en sund viktnedgång. Så jag får nog höja upp mitt intag litegrann. Tack för att du uppmärksammade det och att du räknade ihop mitt totala intag. :)
  • 11 dec 2013 23:26
    paloma
    Det var så lite så, jag har räknat kalorier och Points i många år. Nu är det så skönt när jag äter efter 5:2, för nu räknar jag bara kalorier på fastedagarna, resten av dagarna tar jag en normal portion av vanlig mat. Är du plusmedlem kan du läsa vad jag åt igår och idag.
  • 12 dec 2013 08:27
    Hjärta
    Juu91 det är verkligen berörande det du skriver. Jag tycker att du ska glömma allt gammalt och se bara positivt framåt. Ta små små steg och delmål och en dag i taget. Vill inte din pojkvän träffa dig så är han inte värd dig. Du kommer att greja detta. Lycka till och en massa pepp till dig! Kram
  • 12 dec 2013 08:38
    Hej. Precis som du skriver, "[FET]Jag kan inte kämpa mot mig själv, ensam med mina tankar utan jag måste skriva om dem, visa världen att jag är här, att jag har misslyckats, men att jag inte har gett upp.[/FET]" så tror jag det är nyttigt att kunna meddela sig, skriva av sig både när det går dåligt och när det går bra. Så resonerade jag när jag registrerade mig. Det känns som att tillhöra en stor familj där alla ser och hör mina förehavanden, som stöttar och peppar, men samtidigt sätter lite press att sköta mig. Lycka till med dina mål och massor av peppningar.

Logga in för att skriva en kommentar.