Varför är det så svårt att lyckas?
Om någon skulle fråga mig vad min dröm i livet är skulle nog mitt svar bli "att bli normalviktig". Högsta dröm. Det är så konstigt hur man kan gå hela sitt vuxna liv och vara normalintelligent, ha ett bra jobb, en underbar familj och trevliga vänner men fasiken inte klara av att gå ner 20 kg och sen hålla den vikten. I 20 år har jag haft det så.
Jag tänker så många hundra gånger om dagen på detta att jag närmast känner mig besatt. Vikt, övervikt, mat, äta mindre, kan inte äta mindre, dagdrömmar om kläder, dagdrömmar om hur det skulle kännas... det håller mig väldigt sysselsatt... och får mig att må väldigt dåligt.
Jag vet precis vad jag "ska" göra, vad jag "ska" äta och inte. Jag hade nog kunnat skriva en bok om det. Men jag kommer inte dit att jag klarar av det. Och vet inte vad som krävs heller. Jag har gått ner i vikt i omgångar, varit superduktig och tränat och gått in för det till 100 %. Men sen tappar jag det alltid efter ett tag och går upp igen.
Och när jag tappar det, då är det som att jag inte tycker att jag förtjänar att må bra så då äter jag nästan medvetet fel av den anledningen. Plus som alltid, att vetskapen om att jag får äta vad jag vill gör mig gladare.
Men man blir så utmattad av att hela tiden bara ladda om och ladda om. Jag vill detta så gärna men min hjärna och jag är bittra fiender, och jag blir överlistad. När jag skriver eller pratar om detta får jag ofta höra att jag inte vill det tillräckligt mycket, men om man tänker och drömmer så mycket om något så tror jag att man vill det. Men det är nästan som ett beroende med maten, att jag inte lyckas bryta det felaktiga mönstret och den nedåtgående spriralen.
Ni som lyckats, och kanske också lidit av dessa hjärnspöken, hur har ni gjort???
Gillar
Kommentarer
-
Jag tror alla här på MD någon gång har lidit av hjärnspöken och att lyckas med att komma ner till normalvikt är ett jobb ingen annan kan kara av mer än jag själv, det tar tid och man kan nog aldrig äta helt vanligt igen. Själv är jag glutenintolerant och har en magsjukdom m m äter efter Lchf och kommer nog alltid göra det för det är en livsstil som fungerar för mig. Hoppas du hittar din och det tror jag du gör framöver så massor med pepp till dig
-
Jag bytte en ovana mot en annan kan man väl säga, en vän till mig hävdar att summan av alla laster är konstant. Hur sant det är eller ej vill jag låta vara osagt, men löpningen är min flykt, min egentid och min stund för självrannsakan. Jag bytte liv, kan man väl säga.
Men det hade inte gått om inte min man hade varit med på det, för när jag är låg och funderar på att ge upp är det han som stöttar mig och tröstar mig. Jag tror inte man ska försöka ta den här fajten själv, det är jobbigt nog ändå. Man behöver en förtrogen, någon man kan prata med och gråta inför. Någon som redan sett ens värsta sidor och älskar en ändå.
Det är jobbigt ändå, utan att man ska bära allt själv dessutom.
-
Jag har också haft samma problem som du, det var när jag fick giftstruma som jag blev rädd och började tänka på min hälsa ordentligt.
Jag började med 5:2 för att lära mig att det inte var farligt att vara hungrig, det hjälpte mig också att föredra riktig mättande mat på mina ätdagar.
Du har alla möjligheter att ändra på ditt liv en sista gång så du slipper fundera på detta hela tiden, jag äter helt vanlig mat 3 gånger/dag och går raska promenader.
Jag har också gått ut för hårt och förbjudit mig själv att äta vissa saker, vilket har gjort att jag bara tänkte på allt jag inte fick äta. Att späka sig och träna mer än man vill och orkar håller inte heller i längden, det måste vara hållbart mer än några månader.
Jag vet inte efter vilken metod du planerar att äta, men sunt förnuft räcker långt tycker jag. Du ska äta till du blir mätt, då blir du inte sugen mellan målen. Tillåt dig något som du är sugen på någon gång i veckan, jag sköter vardagar exemplariskt och får bara äta onödiga saker som kakor, choklad och chips på helgen. Mycket grönsaker, mindre potatis, ris och pasta och lagom mängd med proteiner.
Det har hållit mig under målvikt i över 4 år, och det känns som en livsstil som jag kan hålla resten av livet. En stegräknare håller koll på att jag går i snitt 10 000 steg/dag, den sporrar till att inte slarva med motionen.
Jag hoppas du ska hitta en bra motivation till att ta hand om din kropp, den kommer att tacka dig genom att du mår bättre.
Lycka till👍
-
Det du känner och upplever är samma som jag gjort/gör vissa dagar. Du kan hitta många vänner här på MD som varit i eller snarare är i samma situation som du. Jag hajade till väldigt mycket av en sak du skrev "När jag skriver eller pratar om detta får jag ofta höra att jag inte vill det tillräckligt mycket" Jag tände till och gick upp i rött direkt vid tanken på att någon sagt så till dig! Det gör ju det hela ännu värre.
Den berg-och-dalbana som du beskriver (detta är mina ord på min situation som liknar din) är inte alls ovanlig. Mat, all sorts mat, använder jag som tröst, jag är en känsloätare. Vilket är superdumt och jättesvårt att bli av med. För det betyder ju att så fort jag är glad, ledsen, arg, frustrerad, har tråkigt... osv så äter jag för att få bort eller förstärka dessa känslor. Jag vill alltså fira, med något gott, om jag lyckats gå ner i vikt. Jag vill också sörja, med något gott, om jag gått upp.
Jag har försökt att stoppa framförallt det destruktiva i att anklaga mig själv för att vara misslyckat mm för att jag "trillade av vagnen" någon gång. För just det har sabbat allra mest för mig. Just det där "Äsch, jag har ju ändå sabbat det genom att äta den där chokladbiten så jag kan likaväl äta bakelser, godis och chips också" Och sen vaknar man med Ågren sittande som en stor klump i magen. En kompis till mig har myntat ett uttryck som jag numera använder mig av flitigt. "Bryt ihop och kom igen" Så det gör jag numera. Visst bryter jag ihop ibland och stoppar i mig dumheter men det är bara att slänga det bakom ryggen och sen köra igen.
Så börja med att fundera på hur du är, vad som får dig att göra det du inte vill göra. Fundera sen på hur du kan bryta den trenden. Och träna på att acceptera att du bryter ihop ibland och "fuskar" om du accepterar det så kan du gå vidare.
Jag håller tummarna för dig och vi finns här som stöd
Dubbepepp och kram
-
”Old ways wont open new Doors” - ett av mina favoritordspråk. Man måste hitta ett nytt angreppssätt för att nå sitt mål. Här på matdagboken finns massor med olika erfarenheter på individuella angreppssätt. Ett av det viktigaste för mig var att fokusera på målbilden, och jag visste att jag behövde bryta många gamla vanor för att nå mitt mål. Småäta onyttigheter på kvällen var en ovana som jag bestämde mig för att bryta med att istället göra en grönsakstallrik på kvällen. Det är en svår fråga det där med vilja, för mig blev det nog ett beslut om att jobba mot målvikt och inte känna efter för mycket om jag varje dag ville följa planen eller inte.
Logga in för att skriva en kommentar.