icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jag har varit överviktig sedan jag var 8-9år. Sedan dess har det konstant gått uppåt. Jag har i perioder mått otroligt dåligt av min övervikt och känt mig hämmad och begränsad i mitt liv. Stor del av min uppväxt har jag även varit mobbad pga den. Min viktresa började i september 2011 och det har sedan dess gått upp och ner i perioder med mer och mindre bra motivation samt en del återfall.

I augusti 2013 gick jag in i väggen och fick diagnosen utmattningsdepression. En av de stora anledningarna till att detta hände var för att jag aldrig någonsin stannat upp när jag känt att livet rullat på för fort, alrdig någonsin reagerat på att kroppen skriker att jag har för mycket att göra och den främsta anledningen av dom alla jag har hela mitt liv satt för höga krav på mig själv och bestraffat mig själv när jag inte klarar mina mål (som jag redan från början visste var helt omöjliga att klara av).

Jag hade börjat min viktresa så bra och gått ner till 86kg. När jag gick in i väggen kom alla kilon jag gått ner tillbaka på ca 3 månader. Jag mådde skit och grät mer eller mindre hela tiden. Sjukskrivningen kom som hett brev på posten och jag var hemma till i slutet på januari 2014. Egentligen för kort tid för att bli "frisk", men jag ville inte vara hemma längre för det gav mig inget. 

I juni 2014 blev jag gravid med barn nummer 3. Kanske inte den bästa planeringen kan jag erkänna såhär i efterhand. Alla kilon jag lagt på mig gjorde denna graviditeten till ett litet helvete med mycket problem och smärta som följd. Nu när lillebror är här är det dags att börja om, men denna gången skall jag ta det i en lugn takt så att jag inte stressar ihjäl mig. 
26 september 2013 14:29
4

Kroppen drog i nödbromsen -27år och har kört in i väggen.

Sedan sommaren 2012 har det känts som mitt lov rullat på i ett allt snabbare tempo och att jag varken haft tid eller velat stanna upp för att tänka och känna efter. Mitt liv har kantats av måsten, förpliktelser och det ständiga dåliga samvete att jag inte hinner med, måste hinna med mer saker. Dygnets timmar räckte aldrig till. Jag var konstant speedade. Jag pratade fort, gjorde allt fort, allt skulle bara bli klart så jag kubde hoppa på nästa grej. Jag ignorerade allt vad tecken heter. Utbränd jag? Nej för fan det drabbar bara andra. Jag kan stressa hur mycket som helst. Jag till och med ignorerade att jag fick panikattacker när jag tränade. Jag skulle bara...det här med att ignorera kroppens signaler fungerade till i augusti i år. Då drog kroppen själv i nödbromsen. Jag fick svårt att andas, tryck över bröstet, högt blodtryck o.s.v. jag mådde helt enkelt skit. Responsen jag fick från läkaren jag uppsökte var:gå hem och ta det lugnt. Vadå ta det lugnt? hur gör man det? Att säga till en person som inte ens kan sitta vid datorn utan att ha Youtube igång på en skärm samtidigt som jag surfar runt på internet på den andra skärmen och uppe på detta tittar på tv samtidigt att ta det lugnt och sluta stressa var inte så smart. Jag har ingen aning om hur man tar det lugnt. Kan säga att begreppet nu kör vi enda in i kaklet har fått en ny betydelse. //Ellie

Kommentarer

  • 26 sep 2013 17:47
    gittan52
    Kroppen är fantastiskt, bara vi lyssnar på den :) Jag har "gått in i väggen" två gånger, men inte i så tidig ålder. Kanske kan de tankar jag skrev i min blogg här på MD [LANK]http://www.matdagboken.se/?p=blogg&BloggID=15909053[/LANK] vara till lite hjälp. Om du är anställd och sjukskriven hoppas jag att du kan få hjälp med stresshantering etc. Om inte så finns det mängder med litteratur att läsa samt bloggar. Om inte, får du nog ta ett steg i taget och dra ner på att vara alla till lags. Om du inte tar hand om dig själv, vem ska då göra det? Att inte göra något alls kan vara nog så stressande, jag vet, men att träna på att bara göra en sak i taget är en utmaning god som någon :)
  • 26 sep 2013 20:03
    maemal
    Jag har också kört i väggen. Kroppen höll på att signalera i flera år, men jag fattade inte.... Jag tycker att du ska prata med din läkare eller vårdcentral igen om att du behöver hjälp med att hantera detta NU! Stå på dig! Jag väntade för länge och blev tillslut så sjuk att jag inte ens orkade gå upp ur sängen och först då fick jag hjälp och fick gå i KBT hos en duktig psykolog. Hoppas det ordnar sig för dig!
  • 26 sep 2013 21:28
    Jag har gått tillbaka och blivit sjukskriven. Dock tror både läkaren jag går hos och psykoterapeuten med inriktning på KBT att jag är för frisk för att få gå på riktig KBT. Antar att jag måste in i väggen riktigt ordentligt så att jag inte kan ta hand om varken mig eller mina barn för att jag skall få hjälp :(
  • 26 sep 2013 21:58
    maemal
    Exakt så var det för mig också... Inte tillräckligt sjuk för att få hjälp. Det är bedrövligt! Mitt tips är då att kontakta en privat psykolog. Även om det kostar mer är det värt att investera de pengarna i sig själv, särskilt eftersom du är så ung.

Logga in för att skriva en kommentar.