Vårt behov av tröst och ett smärtsamt barndomsminne
Jag lånar rubriken Vårt behov av tröst av en fantastisk författare Stig Dagerman som tyvärr tog sitt liv och mycket sorgligt.
Känner att jag funderar mycket på matens betydelse i mitt liv. Varför har jag ätit för mycket och vad hindrar mig att hålla min vikt.. Vad är det för spöken och destruktiva saker som påverkar mig och ska det egentligen vara så svårt.
Idag lunchade jag med en kollega och hon berättade att hennes lilla dotter har det svårt bland kamraterna i skolan. Hon grät och jag ville också gråta och så svårt att se hennes smärta över detta. Hur viktigt är det inte att stötta i sådana situationer och ett eget jobbigt barndomsminne kom över mig. Det var simtävling i skolan. Stafett och jag visste knappt vad det ordet var men sedan dess har jag hatat det. Vi simmade i lag och jag var sist ut. Vårt lag ledda när jag började vilket jag var lika omedveten som Tjuren Ferdinand i Walt Disneys tecknade film. Vårt lag ledde när jag började simma. Jag tyckte jag simmade fint och helt nöjd att jag klarade dessa 50 meter. När jag gick hem över skolgården väntade de " stora " tjejerna på mig. Jag var elva och de var tolv. De slog för att jag förstört deras chans att vinna och jag förstod inget alls. Visste bara att det gjorde ont när de slog mig i magen. När jag kom hem och grät fick jag bannor av föräldrarna för att jag inte slog tillbaka och det gjorde att jag kände mig ännu mer värdelös. Idag kan jag se tillbaka och önska att jag funnits där som den vuxna person jag är idag och tagit hand om mig själv. Vårt behov av tröst och visst är det starkt och viktigt..
Gillar
Kommentarer
-
Tack Lissalo och fint skrivet. Inte lätt att ta upp det men nödvändigt och jag ser klarare och kan som du skriver lägga det bakom mig. Tack!
-
Precis vad jag tänkte på när det gäller det inre barnet att kunna gå tillbaka och det känns fint att kunna göra det.. Någonstans har vi med oss alla upplevelser som format oss i vårt liv. Intressant fråga när det gäller maten och dess betydelse.. Har inte svaret ännu men hoppas få framöver ... Tror absolut det handlar om trygghet.
-
Så tragiskt med sådana föräldrar som väl är har jag aldrig upplevt detta då mina var väldigt snälla där var det jag som var en riktig opstinat i tonåren så det var nog mest dom det var synd om men dom tog det för vad det var. Men jag kan känna din sorg och förstår vad du gick igenom det måste varit svårt för dig kram
-
Kände igen mig...så liten...under den som slog...både fysiskt och psykiskt.
Min pappa's uppfostringsmetoder kom för mig....
Allt det bästa till dig vännen ❤️
-
Konstig reaktion av föräldrarna och jag förstår din besvikelese. Synd att du inte hade någon vuxen på skolan att anförtro dig till.
En av mina söner blev misshandlad i skolan en gång. Att han blev slagen var för att han hade sagt ifrån att han inte ville ha en huvudsmäll, något som hade blivit tradition på skolan när man var nyklippt.
Eftersom skolan inte riktigt verkade vilja reagera så polisanmälde vi händelsen. Polisen tog det hela på allvar, sonen fick sina skador i ansiktet fotograferade. Eftersom den som slog var minderårig blev det socialen. Vad jag sedan har hört var att den som misshandlade sedan ändå blev tacksam för att någon hade reagerat så att denne kunde förändra sitt beteende, det blev en varningsklocka. Vi vuxna måste reagera och tala om vad som är ok eller inte. -
Tack för allt stöd och jag har kunnat bearbeta mycket vad som hände mig när jag var barn och känner ingen bitterhet utan jag har även fått en del saker som varit bra i mitt liv. Tagit lite tid att komma dit och jag får ständigt nya insikter.
Hemskt Lual vad som hände din son och bra att det blev polissanmält och de tog det på allvar. Helt rätt att vi vuxna måste reagera. Det är vi som kan visa vad som är rätt och riktigt för de som är barn.
Logga in för att skriva en kommentar.