Min amaryllis blommar igen och jag tänker på en liten tomte

Nu undrar alla om jag inte vet att julen är över men tydligen vet inte min blomma det då den har börjat blomma igen med dessa vackra stora klockor.. Fantastiskt och vilken kraft när en blomma öppnar sig och slår ut vilket man inte alltid tänker på.

Jag har även en liten bild av en tomte inom mig som jag vill bevara och som jag fick häromdagen. Jag kan bli lite nervös när jag ska framträda och prata i större grupper och det har blivit mer sådant på jobbet på sista tiden. Då tänkte jag på när jag gick i lekskolan och hur tydligt jag minns detta. Inför julen fanns det en liten tomtenisse på en bonad som skulle gå en lång trapp upp och varja steg var märkta med ett datum. Målet var naturligtvis den 24:e december dvs julafton. Alla vi barn fick turas om att gå fram varja dag och lyfta upp denna tomte, Jag minns hur glad jag var när det skulle bli min tur och jag kunde knappt sova kvällen innan. Andäktigt gick jag fram och lyfte upp tomten ett steg medan alla tittade. Ingen nervositet bara lycka över att få göra detta..

Nu tänker jag att någonstans inom mig finns detta lilla barn kvar. Kraven har ökat och det handlar inte längre om att lyfta en tomte men varför inte minnas glädjen över detta och glömma rädsla och nervositet. Vi har mycket fina känslor i oss från det var barn som vi inte ska glömma bort. Jag tänker på de sanna och tänkvärda orden av Stig Dagerman.  " Vi föds som diktare sedan blir vi avvanda. "

Jag vill inte bli avvand och  därför vill jag inte glömma bilden av den lilla tomten och barnet.