icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search
Jennifer är jag det, 25 år gammal tjej från Gävle som bor tillsammans med min underbara sambo Fredrik och vår hund Leija som är en vild och galen Flatcoated Retriever på snart 2 år. Jag har även en egen häst, eller det är faktiskt en D-ponny, som heter Flippan och hon ligger mig mycket varmt om hjärtat och är en stor motivation för mig att gå ner i vikt eftersom jag just nu känner mig aningen för stor för henne och inte kan eller orkar rida tillräckligt pga. min övervikt.

Har alltid varit smal, inte pinnsmal men smal. Storlek 34 eller 36 på kläder hade jag för 3,5 år sedan innan det gick utför. Uppför rättare sagt. Nu sitter jag här med nästan 20 kilos övervikt och har provat det mesta men då min kropp är i total obalans och många mer eller mindre jobbiga saker hänt i mitt liv senaste åren har jag inte lyckats bli av med kilona.

Efter flera år av olika hälsoproblem där det värsta är kronisk värk och smärta i höft- och bäckenleder har jag nu fått diagnosen Ehlers-Danlos syndrom. En diagnos som kommer att förändra mitt liv ännu mer än det redan har hunnit göra, men jag försöker ta varje dag som den kommer och gör mitt bästa för att hjälpa kroppen på traven. Hoppas med hjälp av rätt sorts träning och viktnedgång att min värk ska minska, så nu gäller det verkligen!

Wish me luck! :)
6 mars 2013 16:05
6

Vad ska jag göra nu då?

Om det nu är en hypofystumör jag drabbats av, då kommer det dröja lång tid innan jag blir mig själv igen. Börjar sakta men säkert acceptera det nu men det känns tungt. Har hittat några bloggar från personer med Cushings syndrom (överproduktion av kortisol), och jag känner igen mig väldigt mycket i det de skriver om olika symptom och så. Usch, vad det är jobbigt att gå och vänta. Kan jag inte bara få komma in på röntgen typ idag?! Och även om de inte hittar något på röntgen så kan det mycket väl vara en tumör, då den tydligen inte brukar synas på röntgen i ca 50% av fallen. Sedan om det blir operation tar det väl några månader innan det sker, och efter operationen kan det ta månader eller år innan man blir bra. BLÄ! Jag känner mig väldigt negativ nu, men jag blir både ledsen, arg och stressad över hela situationen. Hur ska jag klara av det? Jag ska ju plugga och ligger redan nu minst en månad efter i skolarbetet även om det går framåt så går det för långsamt. Orkar ingenting, det är fortfarande inte uppackat här hemma sedan flytten 1 december. Jag har ju fortfarande hästen och hunden att ta hand om, och vad händer med framför allt hästen om jag blir sämre, om jag ska opereras och kommer må ännu sämre ett tag efteråt?! Jag kan inte söka jobb nu för först och främst vill jag klara studierna och jag vet inte ens om jag klarar att jobba eftersom jag knappt tar mig upp ur sängen om dagarna. Min sjukpenninggrundande inkomst existerar inte längre pga Arbetsförmedlingens jävla tabbe för snart ett år sedan så ska jag vara sjukskriven istället för att plugga har jag 0 kr i inkomst. Det går inte. Jag har världens bästa sambo såklart som hjälper mig med det mesta, men hans inkomst räcker inte till att betala alla utgifter. Jag hoppas fortfarande att jag ska kunna jobba i ett stall hos en tjej jag känner i sommar, men vet ju inte alls om det kommer att gå. Nej, det här är helt klart inte roligt. Men jag ska försöka "rycka upp mig". Allt jag kan göra just nu är att försöka. Önskar någon kunde ge mig lite mer kraft och ork. Slutgnällt för idag. Här i alla fall.

Kommentarer

  • 6 mar 2013 17:02
    freiia
    Är nog bra att gnälla lite, du behöver släppa ut det. Vilken jobbig tid du har framför dig, skickar kramar och massa pepp
  • 6 mar 2013 17:48
    Gr8
    mkt bra att du har en sambo, var jättesnäll mot honom och njut av livet, gör det du kan, en dag i taget, var jättesnäll mot dig själv oxå, att oroa sig är inte snällt ;) pepp pepp
  • 6 mar 2013 19:07
    Newkarma
    Styrkekramar till dig!
  • 6 mar 2013 19:26
    Kacko
    Ibland är det svårt att vara människa. Kram
  • 6 mar 2013 20:41
    thea77
    Det du går igenom just nu är nog en sak som är ytterst svår att rycka upp sig från och garanterat näst intill omöjlig att koppla bort från tankarna, men mina tips är, som bygger på min egen privata erfarenhet, är att inte gå händelser i förväg, ovissheten är tuff, jag är väl medveten om det, men försök så gott du kan att inte gå händelserna i förväg, invänta läkarsvar, innan du fått svar på vad det är som felas dig kommer du inte kunna börja bearbeta och hantera vad som komma skall. Ta en dag i taget, krama lite extra med din sambo, spendera tiden med saker du mår bra av. Och jag skulle vilja säga att försök låta bli att kolla upp allt för mycket saker på nätet, internet är bra och google är fantastiskt, men inte när det gäller att söka symptom på ev sjukdomar. Nä min lillebror fick diagnosen leukemi men innan vi fick veta typen och vad som väntade honom med behandlingar osv så googlade jag, jag slutade ganska snabbt, för hade jag inte oroat mig tidigare så gjorde jag det då. Och du gör helt rätt ia att skriva av dig här på sidan, det är skönt att göra det, jag har haft och har fortfarade stor hjälp av det. Styrkekramar
  • 6 mar 2013 21:29
    Alva0211
    Tack så mycket hörni! Det är verkligen skönt att kunna skriva av sig lite här ibland. Har nu lovat mig själv att inte googla mer och försöka att inte tänka så mycket på framtiden. Jag är ingen människa som brukar oroa mig men ibland är det svårt att undvika. Tack och kramar till er också!!

Logga in för att skriva en kommentar.