icon-chat icon-cutlery icon-dumbbell user count-calories menu Search

8veckors blogg

Kalorisnål 98489
HAR varit En viktpendlare av rang ;)
Det är slut med det nu.
Hösten 2017 prövade jag BSD - The Blood Sugar diet , Blodsockerdieten av Dr Michael Mosely
( kallas ibland 8/800 då man äter 800 kcal/dag i 8 veckor)
och gick ner 16 kilo på 8 veckor - det lyckades jag gå upp , och lite till då jag avslutade året med lyxig all-inclusive i Dubai.
Under 18 veckor har jag kämpat mig ner drygt 30 kilo med strikt kcal och kolhydratintag -LCLC.

Kan jag ( en tröttkörd ensamstående 3 barnsmamma) så kan DU !
Nu börjar nästa utmaning - att hålla vikten .
8 februari 2018 18:01
14

Dag 24. Sorgbearbetning & Acceptans

Varför är vissa dömda att kämpa och hålla igen, medan andra inte behöver bry sig ett skvatt? Jag VILL kunna äta som alla andra!  Det är orättvist !

Jag vill inte /kan inte acceptera att det är så här, det måste finnas en annan väg, en annan metod!

Ska jag leva på broccoli resten av livet för att inte trilla dit igen ?

Känner du igen känslan och resonemanget? Att livet är orättvist som gett dig dåliga gener som gör att du inte kan äta som alla andra.

Varför har jag så svårt att acceptera faktum?

Frågan är om det är extra svårt just när det gäller mat? Skillnaden mellan mat och exempelvis narkotika är ju också att vi måste förhålla oss till vår drog flera gånger om dagen.

När det gäller mat verkar vi av någon anledning inte kunna acceptera att vi inte är som alla andra, att vi inte kan äta som alla andra. Så vi hittar på lösningar, som vi inte heller blir riktigt nöjda med

Jag menar inte att jag varje dag ska kunna frossa i toastbröd till frukost, äta en härlig lunch på stan´och sen till middag en krämig risotto och ett glas vin.

Jag vill kunna njuta av en härlig måltid då och då utan att behöva  vara på  helspänn , livrädd att åter trilla dit igen.

Att kunna tacka ja till en middagsbjudning, att träffa en vän på stan´för en kaffe utan att innan behöva göra en strategi för att undvika att inte äta något som jag inte borde - men det kanske är så att “If you fail to plan, you plan to fail.” 

Jag måste ha en plan och STÄNDIGT se til att jag följer den.

Att jag en dag skulle vakna upp och bara  vara sugen på  ångkokta grönsaker och ibland lite kyckling eller vit fisk finner jag inte för troligt , men gud så skönt det skulle vara .Att slippa tänka , planera och parera.

 

Jag är så trött på att ständigt ha en fokusering varje dag på att inte äta fel. Det finns ett uttryck som heter "nykter med vita knogar", det vill säga att man får kämpa för att hålla sig nykter, precis så känner jag kring min relation till mat - slappnar jag eller gör ett minsta avsteg så är risken / chansen för ett riktigt långt och kraftig återfall stor.

Är det ens möjligt att hitta en väg/ en livsstil som innebär kontrollerad konsumtion för mig - eller har jag ett framtida  liv där  ”risksituationer” ska identifieras  och sedan alltid behöva  utveckla strategier för att undvika dessa.

“Livsstil “ är för mig ett ord som har en positiv klang - jag blir genuint glad för personer som lyckats gå ner i vikt , och sedan håller sin målvikt med sin nya “ livsstil “, men  jag ser inte ett dagligt inre krig som en livsstil - vad är det för liv ?

Nyckeln stavas nog acceptans. Acceptans för det som är jag.

“Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”

Jo jag hoppas att jag kommer dithän någon dag  , men just nu är jag både arg ledsen  och frustrerad över att inte kunna ha en normal relation till mat.

 

Hur ska jag denna gång klara av att hålla en uppnådd målvikt -

jo genom acceptans och sorgebearbetning :

 

Ofta förknippas sorg med dödsfall och skilsmässor. Sorgereaktioner kan dock utlösas av en rad olika förluster och förändringar

 

Sorgbearbetning och KBT  ska hjälpa mig  att bearbeta  sorgen över mina "tillkortakommanden".   

En stor sorg för mig är också att jag inte bara älskar att äta mat , jag ser matlagning och bakning som en stor del av mitt och barnens liv också- det är svårt att vara " mitt i smeten " utan att få smaka....

Jag måste  försonas med mig själv och acceptera att det är som det är -

att Jag är som Jag är .

accb103b-ef71-4cb9-adca-754e7940780b.png

 

Ni som nu är viktstabila men som tidigare många gånger gått ner i vikt och sedan inte lyckats hålla vikten - vad har gjort att ni faktiskt lyckades denna gång att hålla målvikten ?

Jag skulle bli väldigt gld för input för jag orkar inte en viktresa till. Denna gång ska jag ner till målvikt och sedan MÅSTE jag klara av att hålla den .

 

 

Gillar

Kommentarer

  • 8 feb 2018 18:39
    Alzarin

    Jag är också orättvist behandlad av mat och kan tyvärr inte ge något bra tips på hur att lyckas, söker än. Tror ändå att jag kommit en bra bit i förstånd i att jag är kolhydratiker. Socker och mjöl är som knark för mej, behövs inte så mycket för att suget ska sätta in. Nu är jag strikt, försöker ligga under 20 per dag, och har inget sug! Fast längta efter broccoli eller kokt torsk..... nja det vet jag inte om jag nånsin kommer göra, men de hjälper mej att inte få sug på det andra. 

    För många år sen så gjorde jag allergitest. Tyvärr så reagerade jag på nålen de peta ner allergener med så det gav utslag på allt, så då gjordes ett blodprovstest i stället. Då fick jag reda på att  soja och vetemjöl nog inte var bra för mej och jag minns vilken sorg och hur svårt det var att sluta med det. Tyvärr hjälpte det inte mot utslagen att avstå. Kanske att jag inte var tillräckligt strikt... soja och lecitin finns i det mesta färdigihopblandade.  Det var ingen annan som fattade sorgen då, men vet att en del reagerar likadant vid diabetesdiagnos. Nu är det fetmadiagnos i stället.

    Ibland tycker jag att det där med mat blivit ganska ointressant eftersom det är så många fyfy och intebra som tar bort kreativiteten i kockandet.

  • 8 feb 2018 19:12

    Alzarin

    Här är en till socker och mjöljunkie 

    Trots att jag åt strikt LCHF och max 20 gr per dag hade ff ett sug efter 2 år - verkar vara totalt "obotbar"sad

    Det är märkligt det där att månniskor runt omkring inte verkar förstå att det är en sorg när man får en diagnos som faktiskt innebär stora förändringar / förluster

    Håller med dig kring matlagandet också - massor av pekpinnar som tar bort mycket av glädjen 

  • 8 feb 2018 19:17

    Faktorer för att hålla målvikten för mig:

    äta god, nyttig och hemlagad mat som alltid vägs för att bestämma en lagom portion

    hur mycket som helst av goda grönsaker till maten

    lärt mig njuta av godsaker med måtta: t.ex. en havrekaka, 20 g choklad, 30 gram chips/nötter

    promenerar till och från jobbet vilket ger 60 minuter per arbetsdag

    Största skillnaden är nog att förr var jag av eller på diet: åt antingen urtråkigt och inga godsaker under en period och sedan tröttnade jag och åt hur mycket som helst av allt. Och jag lyckades inte få till vardagsmotionen på lång sikt utan bara sporadiskt. Nu är det en ny livsstil.

     

  • 8 feb 2018 19:25

    medlem16

    Grattis till din livsstil - 

    önskar så att jag skulle ha förmågan att kunna njuta av godsaker med måtta men det är nog bara för mig att acceptera att jag måste ha nolltolerans på framförallt socker men även mjöl.

    Chips har jag konstigt nog inag problem alls att strunta i .

    och förresten , det är ju inte bara godsaker som är problemet 

    potatis , pasta , frukt , ris , tomater ......fungerar inte heller i begränsade mängder

  • 8 feb 2018 19:55
    klaraelv

    Nu har jag ju inte nått målvikten, men jag ser den här resan ner mot målvikten som ett sätt att lära mig hur jag ska kunna leva framöver, visserligen så är jag ganska strikt nu, men jag har kunnat una mig en middag med risotto, men då var resten av dagen ganska torftig. Jag skulle helst äta massor med frukt varje dag, men jag kan bara låta mig ta en frukt varannan dag. Det måste bli en livsstilsförändring som jag ska kunna leva med, jag saknar bröd, jag åkte dit på finn-crisp här i veckan, så det är inte helt lätt, men det måste gå. Det gäller inte bara att gå ner nu, utan man ska kunna leva så här framöver också. Finns tillfällen jag skulle kunna göra vad som helst för lakrits, men det är bara att glömma det.

  • 9 feb 2018 07:35
    Bella50

    Jag strävar mer nu , runt målvikten, än under själva resan.

    Den gick som på räls...jag var / är fast besluten att dettai är min sista resa.

    Aldrig mera bli tjock...vad händer...jo, det smyger sig på lite unnande här och där...nya vanor och beteenden...så här är jag nu..

    .- vill både ha och äta kakan s.a.s.

    Gillar inte läget alls...men som sagt ger aldrig upp igen.

    Min värsta trigger är bröd/ mackor..däremot kan jag lätt avstå kaffebröd, choklad, chips och nötter...OM jag inte tar första tuggan. En svår balansgång.

    Jag slutade ( helt smärtfritt) att röka 1månad före starten... att skiljas från bröd för alltid är mycket svårare...det vore det enda rätta...men vad är problemet ?för jag både kan och vill...inte tillräckligt tydligen😬

    Senast uppdaterad 9 feb 2018 07:37

  • 9 feb 2018 09:07
    gittan52

    Jag har nog aldrig sett min viktminskning som ett dagligt krig. Kanske för att jag inte tagit till några extrema åtgärder, förutom i min ungdom…

    Att jag nu börjar närma mig ”70-talet” från att ha legat på 104 kg tror jag handlar om min envishet och målinriktning, samt under senaste året sluta sträva på en vikt under 80 och istället vara nöjd med den vikt jag hade. Och då plötsligt börjar ytterligare några kilo ramla av kroppen.

    För mig handlar inte viktminskning om att ”banta”, ta till extrema åtgärder, ändra sin plan varefter artiklar om hur den och den gick ner X antal kilo på kortast möjliga tid. Dels för att jag inte tror på det i längden och dels för att det absolut inte skulle fungera för mig.

    Jag ser heller ingen orättvisa i att en del verkar kunna äta vad som helst utan att gå upp i vikt när jag inte kan det. För jag kan, i de allra flesta fall, göra något åt min övervikt.
    Min bekant, som är allvarligt sjuk i cancer, kan inte det och det kan kännas orättvist på något sätt.

    Jag har nog, med korta undantag, provat mig fram till vad som påverkar min vikt åt rätt håll i stället för att sätta upp mål att gå ner X antal kilo till ett visst datum.
    Jag har fortsatt registrera mat och dryck, oavsett om jag har gått upp, eller ner, i vikt.
    Eftersom jag gillar att sätta mål, följa upp och analysera så blir det för mig roligare både under viktminskningstiden och nu när jag vill ligga viktstabil.

    Jag vet ungefär var mina fallgropar är och därför bakade jag t.ex. inga bondkakor till julen, för dem äter jag direkt ur frysen.
    Vi köper inte hem godis mm för har jag bara tagit en bit så är det kört.
    Jag brukar tänka att kunde jag sluta röka (rökte ca 2 paket om dagen) så kan jag sluta med sådan som jag inte behöver för att må bra. Men det har tagit tid och visst har jag ramlat i diket.

    Under den senaste tiden försöker jag ligga på en kalorinivå som jag behöver när jag väger under 80 kg och om min teori stämmer så har jag passerat den gränsen innan året är slut.

    En summering av mitt svammel är att jag:
    vägt och registrerat vad jag ätit
    analyserat veckorvis och ev justerat mitt kaloriintag, kolhydrater etc
    tänkt långsiktigt
    inte jämfört mig med andra men tagit stöd av medlemmar här på MD
    och framför allt, funderat på varför jag vill gå ner i vikt genom att bl.a. göra listor på för- och nackdelar

    Om du undrar över något så fråga gärna. smiley

  • 9 feb 2018 09:57

    klaraelv

    som du så klokt skriver

    "Det gäller inte bara att gå ner nu, utan man ska kunna leva så här framöver också. "

    Jag är en jäkel på att gå ner i vikt och hålla stenhård diciplin - men det går ju intte att leva så i det långa loppet.

    Tyvärr har jag insett och är på god väg att acceptera att för mig gäller nolltolerans mot en hel del -

    Din strategi att beräkna vad risotton "kostar" dig och sedan äta torftigt och snålt under resten av dagen för att ha "råd" med den är ju superbra - jag klarar av allt det - tills jag ätit min risotto och sen inte kan stoppa mig för suget är så kraftigt.JAg vill ha mer och jag vill ha allt efter att ha ätit något siom triggar .

    Ibland klarar jag av att motstå , men kampen är extremt tröttsam och även om jag i stunden vinner har jag väckt djävulen som bidar sin tid för att slå tillbaka .

     

     

  • 9 feb 2018 10:02

    Bella50

     

    "Ja strävar mer nu , runt målvikten, än under själva resan."

    Åh vad jag känner igen mig i det ( också ).

    När jag har en strikt plan att följa och inte tillåter mig några snedsteg går det ( relativt) lätt.

    - JAg utsäter mig ju inte för det som triggar , inget varken smakar eller doftar av något av mina triggers.

    Precis som du skriver - det är lätt att motstå så länge man inte tar första tuggan , och det är väl bara att återigen acceptera att jag inte ska ta "bara en tugga , bara smaka lite , bara unna mig en liten portion" för då släpper hämningarna totalt.

    Fantastikst duktigt av dig att sluta röka - hatten av för det och där har du ju ett styrkebesked om något kring din vilja !

     

  • 9 feb 2018 10:19

    gittan52

    Först och främst stor eloge till dig också som slutat röka - som jag skrev till Bella så är ju det om något ett kvitto svart på vitt vilken viljestyrka ni besitter.

    Jag har aldrig rökt , men bevittnat folk i min närhet som försökt sluta både röka och snusa och

    som kämpar och försöker  om och om igen .

    Fint att läsa din kommentar för den genomsyras av ett härligt lugn och en acceptans för att saker och ting är som det är.

    Du vet dina fallgropar och undviker dem - inte “ värre” än så. Du bakar inga kakor och struntar i att köpa godis , men är inte arg över det och tycker det är orättvist , så skönt .

    Dit vill jag också komma -men hur kommer jag dit ?

    Kommer behöva jobba stenhårt med min KBT och acceptans .

    Och du , just bondkakor är  en av mina topp 10 triggers inom kategorin kakor wink

    Tack för stöd och inspiration


     

    Senast uppdaterad 9 feb 2018 19:07

  • 9 feb 2018 15:24
    gittan52

    KBT är något jag tror starkt på yes

  • 9 feb 2018 19:16

    Att det är en sorg att inte kunna vara som alla andra är sant. Den här sorgen finns inom mycket. Jag gick igenom samma process när jag gått in i väggen. Sorgen över att inte kunna leva som jag ville, inte kunde ta på mig alla uppgifter och ansvar som jag önskade mig. När mina knän pajade blev det ett nytt sorgearbete, jag kommer aldrig mer att kunna sitta på knä och leka med barnen, min högsta önskan är att jag ska kunna sitta på huk iallafall i framtiden. Bönen om sinnesro har hjälpt mig mycket, och då är jag egentligen inte särksilt religiös, men den här bönen gör att jag kan strukturerar mitt liv, dela in i fack. Detta kan jag påverka, detta kan jag inte påverka.

    För att komma över dessa sorger behöver man hjälp, jag går hos psykolog nu, eftersom jag kände att stressen ökade på och "The Wall" som han nu kallas, började närma sig mer och mer. Att få gå och prata igenom saker, reda ut sina tankar är suveränt. Och det hjälper dig att komma vidare i ditt sorgearbete. För att acceptera sorgen är inte allt. Såklart är acceptans första steget, men sen ska du gå vidare och hur ska du göra det? Vart ska du gå, hur ser vägen ut framför dig. Då kommer du till planen och den behöver du hjälp med att strukturera. För när du är mitt i sorgen kan du inte se framåt.

    Så mitt råd är att söka hjälp. KBT är den bästa när det gäller just stora förändringar som ska till i livet. Vårdcentralen kan hjälpa dig massor där. 

    Ta nu hand om dig och ta en stund i taget. Ta ut din sorg genom träning så känner du dig bättre heartheartheartheart

  • 9 feb 2018 19:16

    Att det är en sorg att inte kunna vara som alla andra är sant. Den här sorgen finns inom mycket. Jag gick igenom samma process när jag gått in i väggen. Sorgen över att inte kunna leva som jag ville, inte kunde ta på mig alla uppgifter och ansvar som jag önskade mig. När mina knän pajade blev det ett nytt sorgearbete, jag kommer aldrig mer att kunna sitta på knä och leka med barnen, min högsta önskan är att jag ska kunna sitta på huk iallafall i framtiden. Bönen om sinnesro har hjälpt mig mycket, och då är jag egentligen inte särksilt religiös, men den här bönen gör att jag kan strukturerar mitt liv, dela in i fack. Detta kan jag påverka, detta kan jag inte påverka.

    För att komma över dessa sorger behöver man hjälp, jag går hos psykolog nu, eftersom jag kände att stressen ökade på och "The Wall" som han nu kallas, började närma sig mer och mer. Att få gå och prata igenom saker, reda ut sina tankar är suveränt. Och det hjälper dig att komma vidare i ditt sorgearbete. För att acceptera sorgen är inte allt. Såklart är acceptans första steget, men sen ska du gå vidare och hur ska du göra det? Vart ska du gå, hur ser vägen ut framför dig. Då kommer du till planen och den behöver du hjälp med att strukturera. För när du är mitt i sorgen kan du inte se framåt.

    Så mitt råd är att söka hjälp. KBT är den bästa när det gäller just stora förändringar som ska till i livet. Vårdcentralen kan hjälpa dig massor där. 

    Ta nu hand om dig och ta en stund i taget. Ta ut din sorg genom träning så känner du dig bättre heartheartheartheart

  • 9 feb 2018 19:43

    Jag har två boktips, böcker som betytt mycket för mig för min mentala hälsa och för acceptans.

    Den första köpte jag på rekommendation när jag genomgick KBT för min flygfobi. Den heter ” Din väg till mindfulness steg för steg i åtta veckor”

    Den andra boken köpte jag nog mest av en slump. Den heter ”Gå ner i vikt med mindfulness - finn din inre balans” och är skriven av en buddhistmunk och en specialist på näringslära.

    Båda böckerna innehåller mycket tänkvärt och mycket som är poetiskt formulerat. Här ett avsnitt som jag ringat in:

    ”Dra lärdom av den läxa dina extra kilon innebär. Din övervikt är som en klocka som ringer och påminner dig om att dina tidigare handlingar, din hittillsvarande livsstil,inte gjort dig någon tjänst. Du kan befria dig från viktens börda, bryta dig ur överviktens fängelse.”

Logga in för att skriva en kommentar.