Dag 11. Att skämmas över sin viktnedgång
Hur galet det än låter så skäms jag när jag lyckats gå ner i vikt och jag tror att det är en bidragande orsak till att
jag inte klarar ( har klarat ) av att hålla den nya lägre vikten.
Jag ska försöka förklara - behöver också för min egen del faktsikt få ner detta svart på vitt för att kunnna försöka förstå vilka mekanismer som styr över mig och min vikt.
När jag gick ner i vikt efter min första graviditet var det inte några större problem. Jag kunde ta emot gratulationer och kommentarer om hur fint jag kommit tillbaka i kroppen efter graviditeten.
Tyvärr , fokus på vikt under och efter graviditet är inte hälsosamt men likaväl som totala främlingar tyckte det var ok att" klappa magen" och kommentera den , så var det lika fritt fram för alla att prata om ens vikt.
Den viktuppgången var ju ( inte bara 
) mitt egna ätandes och dåliga karaktärs fel.
Nu när alla barnen är större och det inte flera år senare går att skylla övervikt på graviditeskilon har jag hamnat i ett helt annat läge.
Nu har jag ju bara mig själv att skylla hur jag ser ut. Det är jag som väljer att äta det jag gör - ingen tvingar mig till det.
Hösten 2016 vägde jag 70 kilo och kände mig stark och vacker. När jag fick frågor om hur mycket jag hade gått ner i vikt ljög jag alltid och sa att de var mycket färre kilon än det faktiskt var. Jag kunde inte med mig att stolt säga "Jag har lyckat gå ner 30 kilo i vikt , helt på egen hand". Skulle jag säga det skulle jag ju faktiskt helt öppet erkänna att jag faktiskt varit gravt överviktig , inte bara lite småfet - och det är ju inte jag....eller ??
Handen på hjärtat - hur många av skulle glatt ställa upp i ett tidningsreprtage som i bild skulle skildra er
25-30 kilo tyngre och ert nya smala jag - med namn och bild där man blir igenkänd ?
Jag skulle aldrig i dagläget klara av det - skammen över att ha vägt så mycket överväger stoltheten att ha lyckats gå ner - och däri ligger nog en del av problemet för mig att faktiskt hålla min nya vikt
Jag är inte stolt över det utan tänker bara att jag faktiskt innerst inne är ett tjock männsika som är rätt värde -och karaktärslös - lika bra att trösta sig med en semla ....jag är ju ändå en jojobantare som en bekant till mig sa
Det här ska jag ta upp med min KBT terapeut nästa vecka och hoppas på verktyg att ändra de invanda tankarnas väg.
Gillar
Kommentarer
-
Det här är något jag trodde jag var relativt ensam om – att inte vilja ha gratulationer för framgång för att jag förknippar det med att det är en jämförelse. När jag klippte håret från halvlångt till kort för några år sedan överröstes jag med kommentarer i säkert en månad "Åh, vad klädsamt!! Mwn du är ju skitsnygg!! etc. etc – och det jag hör är ju "till skillnad mot förut när du såg astråkig ut... Det verkar som om folk tror att det snällaste de kan säga till mig är "Det ser ut som om du gått ner i vikt" och då tror de kanske att jag ska bli glad men jag funderar mest surt över varför de inte kommenterar när det ser ut som om jag gått upp i vikt...
Och jo, en av de stora fasorna inför att jag faktiskt skulle lyckas bli normalviktig är att det skulle finnas många människor som skulle ta sig rätten att kommentera detta och de skulle kanske tro att de var snälla.
Vad gäller mitt utseende vill jag själv bestämma om man får kommentera. Om någon här på MD skriver "den här veckan lyckades jag gå ner två kilo! (eller 2 hekto!) så är det fritt fram at gratulera till ett bra jobb!
Mina tankar i detta har gjort att jag avstår från att kommentera andra – och det blir ju lite fel ibland eftersom de kanske skulle vilja ha komplimanger.Jo, jag kan säga "det var en snygg tröja", "den där frisyren är väl ny – den var klädsam" men jag öser inte på med utropstecknen om man säger. Jag vill visa att jag är uppmärksam och ser dem positivt men jag värderar inte särskilt mycket...
Lögnen med att jag gått ner färre kilon än det egentligen är har jag också avgett, och jag skulle nog aldrig ställa upp i en före-efter-intervju. Vilket är lite taskigt, för jag älskar ändå att läsa just sådana framgångssagor...men då kan jag kanske vara lugn i att det finns tillräckligt många som som gillar att visa upp sina viktframgångar, för mig är det alldeles för känsligt.
Så – bra inlägg, jag borde vid det här laget veta att jag aldrig är ensam om några känslor eller tankar men det var skänt att bli påmind!
-
Jag känner igen mig i en del av det du skriver - jag glömmer aldrig talet en väninna höll till mig på mitt 50-årskalas, när jag faktiskt var smal och kände mig vacker. "Man kan aldrig veta hur hon ser ut, ibland är hon tjock och nästa gång vi träffas är hon smal, men jag tycker lika mycket om henne i alla storlekar." Det känns lika kränkande varje gång jag tänker på det. Jag förstår att hon kanske menade väl, och jag låtsades såklart inte om hur kränkt jag blev, men hennes ord gjorde mig illa.
-
Arrietty
Visst är det skönt att få reda på att det finns andra som tänker och känner som man gör - ibland är hopplösheten stor över att känns sig så ensam
Precis det där med håret har jag också upplevt.
Jag hade fram tills jag var 38 långt , riktig långt hår men efter graviditet och lång amning kändes håret väldigt tunt och tråkigt.
Klippte radikalt av allt är - så kort att jag blev trimmad med rakapparat i nacken och fick då liknande kommentarer
- Vad snygg du är NU ( förut då undra man i sitt stilla sinne ) - och nu när jag axellångt hår kommer många välmenande kommentarer - ska du inte klippa dig kort igen , det var ju så snyggt
- alltså är jag tillbaka i ett fulläge igen ....
Har ju väldigt väldigt mycket med ens själv(med) känsla at göra också och den är inte den bästa hos mig tyvärr
-
Klockren seglar67 – och det värsta med det där talet var nog att talaren själv trodde att hon var jättesnäll eftersom hon tycker om dig – men ska jag vara superelak kan jag tolka det som "se på mig som är så tolerant att jag gillar min kamrat hur hon än ser ut." Fast så elak ska man inte vara... det intressanta är väl egetnlige att vi som "mottagare" av andras reflektioner reagerar väldigt olika. För min del tycker jag att det är mottagaren som har tolkningsföreträde – vill man verkligen göra mig glad så ska man försöka göra det på mina villkor även om man själv inte tänker på samma sätt. Alltså om jag upptäcker att någon VILL ha överdådiga komplimanger om sina prestationer, så ger jag dem det för jag gillar hen verkligen och vill att hen ska vara nöjd.
-
seglar67
jag har också en väninna som kommit med likande kommentarer - dock har hon inte lyckats kläcka någon av dem i ett sådant utelämnade sammanhang som i ett 50-års tal ....
Ryser när jag läser ditt inlägg - Hur kan man vara så taktlös och faktiskt elak.
Det var säkert menat som en beskrivning av er nära vänskap - att hon ser dig för den du är oavsett storlek men gränsen för integriteskränkning är långt passerad.
Det är ju inte så att man själv inte är medveten om att man ibland väger 20+ och ibland 20- , det räcker med egen vetskap om det , andra behöver inte påpeka att de också har ett det .
-
ulla165
Tack för pepp - och det samma till dig
Läste på din profil och ja - 2018 år vårt år , tots elaka vågar ;)
-
OOOPS, min klant! Skulle ändra lite... och suddade bort allt...
Allt jag gick ner förra året är tillbaka och lite till... Det känns inte bra och känns lite som en kvarnsten runt halsen nu. Men JES! Nu tar vi tag i detta och JES nu ska vi lyckas!
Och vi ska sluta slå på oss själva!
Senast uppdaterad 25 januari 2018 12:17
-
Fantastiskt bra inlägg! Känner så väl igen dina tankar och de intressanta kommentarerna. Skönt att känna att man inte är ensam med sina tankar och låga självkänsla. Det är så många intressanta bloggare på Md just nu. Tack för att ni delar med er med era upplevelser och tankar.❤
-
Hej matmaja
Tack att du tog dig tid att kommentera .
Det här visar ju att tankar man bär på blir lättare att bära om man är fler som delar dem
-
Så kloka tankar! Känner igen mej i att inte vilja tala om min viktnedgång med andra, särskilt inte sådana som inte har en aning om hur det är att vara tjock eller jojobantare. Många tar för givet att man blivit lyckligare om man lyckats gå ner så att det syns och då blir jag stött på riktigt. Här inne, som ju är ett forum för viktminskning och alla vill samma sak tycker jag att det är mycket högre i tak och förståelse för varandras ibland kamp och uppoffring och mycket mer peppande med beröm än i andra sammanhang. Att överhuvudtaget lägga sig i och värdera andra människors vikt är oerhört otrevligt. Jämför med någon som kanske gått i terapi och fått ökad självinsikt - tänk om andra skulle kommentera det likt viktkommentarer!
-
Visst har man haft samma känslor...och tackat nej till ”livet” för att man inte trott sig duga eller skämts för att visasig ...för att den nya lägre vikten man hade lyckats få till ...inte höll hela vägen.
Bättre att ”Gömma sig” hemma...och säkert tröstäta dessutom...huvva. 😬
Jag såg Stina Wollter på Rene´´s brygga igår...och vilken härlig kvinna som bejakar sina kroppsformer till 110%. Ett föredömligt exempel, tycker jag.
Hon berättade att hon får brev från 11-åriga tjejer som inte vill leva längre bara för att deras lår ”går ihop”...😲Hemskt hur hårt det blivit därute.
Inte kände jag så , vid så unga år...🤔det kom senare i livet....tyvärr.
Senast uppdaterad 25 januari 2018 14:15
-
Riktigt intressanta tankegångar, tycker jag. Hoppas du fortsätter dela med dig av de tankarna och vad du får för respons från din terapeut nästa vecka!
För egen del har jag nog kommit till en fas i mitt liv där jag inte tänker på att jag en gång vägt 22 kg mer än vad jag gör idag. Jag pratar inte vikt, och viktminskning, med min omgivning utan bara här på MD.
Kanske beror det på att min bekantskapskrets känner mig rätt bra, för ingen har frågat hur mycket jag har gått ner. Och skulle de fråga så kommer jag förmodligen att fråga dem varför de vill veta det.
-
Alzarin
Just vikt är ju väldigt känsligt och "tabu " , trots detta är många väldigt gränslösa när de pratar till eller om andra och deras vikt. Vikt är något som alla tycks ha en åsikt om.
Skönt med ett forum som här där det är högt i tak och inget dömande
- hjälper ju att man är anonym på andra sidan skärmen också , skulle ha svårt att blotta mycket av mina tankar och känslor till min närmaste omgivning ( ja ja ska jobba på det OCKSÅ
) -
Bella50
( du får mig att le och tänka 50-tal och Elvis
)Ja, att tacka nej och stanna hemma när vikten inte är som man önskar känner jag väl igen.
Hade ju ett inlägg tidigare om att min vikt gör mig asocial och det är hemskt. Mycket sitter ju bara i mitt eget huvud , men det räcker men någon kommentar om hur man ser ut eller inte oh så känns det som det är bättre att stanna hemma.
Även om ingen säger något så tänker jag att någon säker tänker hånfulla tankar om att:
ja ja nu är hon tjock igen , så karaktärslös och dålig hon är
-
Precis. Dessa hjärnspöken...
jag kom på en grej till som jag adderade till mitt förra svar.
Senast uppdaterad 25 januari 2018 14:19
Logga in för att skriva en kommentar.