Värdena visade att jag inte mådde bra, mitt blodsocker antydde att typ II diabetes inte låg långt fram i tiden innan den var min. Risken för att diabetes skulle bli min vardag var plötsligt överhängande. Vågen påtalade: om du väger mer än så här, då kommer hela du att gå av på mitten. En matkasse berättade sakligt: du är för svag, för stor för att bära en liter mjölk utöver din egen vikt. Trappstegen talade om för min kropp: du är för tung att förflytta dig själv uppför trappan. Spegeln visade den osmakliga sanningen om hur estetiken inte bör se ut om man är 28 år gammal. Åren då du ska vara som hetast, mest lyckad och ha en fantastisk dag varje dag. Åren du på din ålders höst skall skryta över som den bästa tiden i ditt liv. Spegelbilden talade vänligt men bestämt: blunda!

Min syn på min egen kropp
I år av avsky inför den egna kroppen, rätt som kom dagen då jag tvingade mig själv att titta på den egna spegelbilden. Länge och väl. Tårarna rann i takt med att hjärtat slog extra slag. Svetten lackade. Jag tvingade därefter mig själv att möta vågens hårda fakta mätt i kilon. Med avsmak och stundom ångest beskådade jag den kropp som stressen format. Snarare missbildat. En deformerad kropp efter att stressen sargat en tidigare välmående kropp. En normal kropp. Konturerna av mig hade flutit ut och blivit inbäddade i fett. Därinne fanns jag, men just den dagen insåg jag att jag saknade en början och ett slut. Trots detta kände jag av min kropp mer än någonsin genom värk, otymplighet och skav. Skinnet liksom kroppen skavde.

Förändring i kalorimedvetenhet
Åsynen av mig själv, att våga möta verkligheten, det blev början på min viktresa. Min resa som inte enkom kom att handla om kilon, klädstorlekar och estetik. Min resa kom att kretsa kring hälsa, välmående och att hantera stressen i och omkring mig. Jag ramlade in på matdagboken, och började med disciplin och målmedvetenhet att föra matdagbok. Varje dag. Alla mål registrerades. Slaviskt matdagbokande. Smärtsam insikt där det tillsynes kloka kostvalen var oklokare än vad jag någonsin kunnat ana. Inga förbud för mig själv, utan mitt mål var att kunna tillåta mig själv att äta allt men att öka den egna medvetenheten kring kost. All mat var tillåten. Ville inte ställa upp några krav kring mat. Inte pressa mig själv. Inte heller trissa någon form av prestation kring kosten. Främsta anledningen till att maten skulle förbli kravfri var då min tillvaro i stort är uppbyggd kring press, stress och prestationskrav inom alla vardagens områden. Genom kaloriberäkning blev det tydligt vad som mättade och inte.

Bekantskapen med vardagsmotion
Motionerade genom promenader. Korta till en början och allt eftersom ökade jag längden på dem. Delade upp promenaderna i två rundor, eftersom kroppen inte stod pall för alla steg på ett bräde. Stegräknaren blev min bästa vän. Fler steg för varje minskat kilo på vågen. "Visst gör det ont när kilon faller" ett faktum som jag ser som en sanning. Morgonpromenad. Lunchpromenad. Kvällspromenad. Ont, ont och ont. Varje steg har tidvis smärtat mer än stressen i sig. Rygg, knän, fötter, nacke, armar, mage, bäcken och händer. Värk. Blåsor. Sveda. Urlakade lemmar. Stukade fötter. Överbelastad rygg. Felanvända knän. Skevt bäcken. Ont, ont, ont. Parallellt med smärtfyllda promenader väcktes endorfinerna. Ett rus av endorfiner. Berusade mitt stressade och stundom söndriga sinne med endorfinlycka. En rush. Lyckorus. Mersmak på lycka övervann molande värk och smärta. Lycka finns inte att köpa i dess renaste form på Apoteket, receptfria smärtstillande finns i sortimentet. Traskade smärtstillad, omplåstrad och lycklig på promenader runt om i staden.

Vissa morgnar satte jag på en bra låt och poppade för att peppa mig själv i form. En themesong för att lyckas komma ut på promenad. Bra gung väckte motivationen till att övervinna alla tänkbara krämpor. Vissa dagar var dagens themesong ett måste, andra var de mest ett trevligt inslag. Promenaderna genererade egenterapi. KBT-verktygen liksom dansade taktfast runt. Tankarna vandrade i takt till musik i mina lurar. Känslor vaknande. På gott och ont. Fast jag började leva och känna, började bli mänsklig på riktigt. Insåg att fysisk smärta är mindre smärtsam än psykisk smärta är. Sedermera i takt med minskad vikt och ökad muskelmassa visade det sig att den psykiska smärtan läks eller lindras genom fysisk aktivitet. Empiriskt inhämtad fakta av mig själv. Ångest promeneras med fördel bort, ibland på en halvtimme men ibland under flera timmar. Långpromenader. Drömde mig bort med hjälp av olika intryck, tog in det vackra under promenaderna. Jag började fotografera det vackra under mina promenader. Vandrande här och nu, i verkligheten som ofta är klädd i vackraste tänkbara skrud. Tankar dansade dit de ville och jag följde stegen dit de bar. I bland utan mål och egentlig mening, bara njöt av solen, dofterna, luften eller att de facto att jag rörde på mig.

Lättare och lättare
Idag, några år senare har jag kämpat bort många kilon. Bortslita antal stycken. Det är lättare att andas, röra på sig och att leva. Jag äter fortfarande vad jag vill och känner för. Dansar fem - sex gånger i veckan. Danspass på social dansarena har jag och min kropp konstaterat att den kan klara av nu i detta skede av viktresan. Knäna ställer sig inte jakande till detta resonemang men med försiktighet och klok teknik klarar jag det. Promenerar på träningsfria dagar. i en utsträckning fötterna tillåter. Njuter av varje steg. Känner mig som världens härskare när jag styr mina steg dit jag vill och antalet bestämmer jag själv.

Jag ska ärligt berätta att jag faller ner i djupa diken av stress, kravlar mig upp med blöta kinder som smakar salt. Räddningen är att jag tränar. Stressen överlever inte när endorfinerna intar land. Min viktresa har förvandlat mig till en träningstjej som är kraftigt fettreducerad med ett fungerande stresshanteringssystem i större utsträckning. Aldrig trodde jag, tjejen som alltid varit smal och smärt före utmattningen, att hon skulle älska att träna. Att jag skulle bli oförmögen att kompromissa med mina träning, min dans och min vardagsmotion.

Med öppnade ögon ser jag mig själv
Kompromissa. Ett ondskefullt ord som styrt mig. Jag har kompromissat i all oändlighet. Jag har prioriterat bort mig och mina behov under stressen. Utmattningen gjorde mig osynlig och kompromissvänlig, där jag alltid valde alla andras behov före mina egna. Mina konturer försvann inte bara i fett, utan hela jag försvann i stressen. Egentligen var jag väl inte synlig före utmattningen heller, annars lyckas man troligen inte utmatta sig själv vid tidig tjugoårsålder antar jag. Oavsett var jag gömd i fett. Med hjälp av matdagbokande, motion och KBT-verktyg har jag börjat få färg och kontur. Jag har börjat existera. Jag har börjat prioritera mig. Jag har blivit synlig för det egna ögat. Vägen är lång, målet är i sikte, om än långt bort... Fast jag dristar mig till att säga att målet är inom räckhåll. Hälsa är inte utopi, utan snart en sanning för mig. Jag litar på mig själv och att kommer nå dit. Tålamod är en dygd men det är även tilliten till den egna dugligheten. En början är att skapa tilliten till att våga öppna ögonen och se sig själv och på så vis möta den nakna sanningen om verkligheten. Först när jag vågade öppna ögonen, vågade se mig själv, först då kunde jag på riktigt påbörja en förändring - min viktresa. Min resa mot hälsa.

Följ gärna min blogg på Matdagboken här: https://www.matdagboken.se/?p=blogg&UserID=27020


/ Linda Nilsson "Linni"