thea77´s blogg

116910 besökare
profilbild har inte skrivit någon presentation om sig själv ännu...



Duvemåla via göteborg

2014-12-11 12:52:14 2 Kommentarer

Igår var Elias och jag och såg Kristina från Duvemåla.

Så fantastisk musikal, musiken är så vacker, vilket jag visste, jag är ju uppväxt med musiken, men att höra den live var så pampigt.

Och efter första akten kunde vi dessutom avancera oss till lite bättre platser :P

Sällskapet vi hade brevid oss hade inte riktigt kollat upp musikalartisterna som medverkar tror jag, så när Kristina började sjunga så störde de sig på hennes dialekt, och uppenbarligen hade de svårt att släppa det under hela första akten, ungefär en timme in i musikalen bad jag dem vänligt att dämpa sig så att vi andra i närheten kunde njuta ostört av sång och musik.

När andra akten började återkom de inte till sina platser, vilket gav oss lite bättre platser smiley

Hehe, många runt omkring mig och ja faktiskt även här påpekar ofta att jag ska hålla hårt i Elias, något jag gjorde igår, bokstavligt dessutom, jag höll ett krampaktigt tag om hans arm under hela föreställningen.

Eftersom jag har många barndomsminnen från musiken så blev det känslomässigt på mer än ett plan, musiken är ju utan andra minnen till den väldigt känslomässig som den är.

Så mitt något krampaktiga tag om Elias höll mig ankrad i nuet, förhindrade mig från att glida iväg in i minnenas djupaste rum mitt i en fullsatt operalokal.

Ja jag inser att det låter lite lätt galet, men det är otroligt lätt att glida in i minnena när de förstärks av andra faktorer än just bara minnesbilderna jag bär med mig.

Innan idag fick jag ett mms från Elias, jag höll så hårt i hans arm att han har ett litet blåmärke.

Känns lite i samvetet om jag ska vara ärlig, nu vet jag ju att han överlever ett litet blåmärke och att jag inte gjorde det med flit eller så, men det känns ändå i hjärtat att han har ett blåmärke pga mig, får väl gottgöra honom på något vis.

Thea

skärvorna av mitt liv.

2014-11-26 13:50:18 6 Kommentarer

Jag har under en kort tid känt mig lite låg, inget allvarligt egentligen, men ja vädret speglar lite hur jag känner mig, mörkt och grått.

Julen närmar sig, stegen dit går med ilande fart, och julen är en svår högtid att handska numera, det kommer jag aldrig sticka under stolen med, det saknas lite för många personer i mitt liv för att det ska sluta vara märkbart helt enkelt.

Och julen är en sån där stund där jag accepterat att jag kommer känna mig ensam hur många nära och kära jag än omger mig med.

Och jag har väl på något vis bestämt mig för att istället för att försöka mota bort den känslan, omfamna den.

Ta in att det är ok att sakna, att ingen i min inersta omgängeskrets kommer försöka förminska allt jag känner.

För just nu känner jag väldigt mycket.

Min sorg och saknad har sen jag miste dem till stor del bestått av att sakna det som varit så att säga, jag saknar det som fram till dom dog var min vardag.

Den senaste tiden har jag börjat sakna det som skulle/kunde ha varit.

Helt enkelt börjar tänka på hur livet skulle sett ut om de inte varit borta för alltid.

Det är inte alls så att jag inte accepterat att de är borta, för det har jag.

Men samtidigt så har jag någon form av nyfikenhet i mig, att jag skulle vilja plocka upp skärvorna som är kvar av livet som var och få tjuvkika in i livet som kunde ha varit om det inte hänt.

Missförstå mig inte, jag är lycklig, jag stortrivs med livet som är nu, men jag har många tankar och frågor som aldrig kommer få svar.

Ta tillvara på tiden ni har med nära och kära, när tiden kommer att allt ni har kvar är minnen, kommer ni vara oerhört tacksamma att ni har så många .

Jag önskar er läsare välkomna till mitt huvud, det är en för stunden något rörig plats att befinna sig på och jag är inte alls så bra som jag önskar på att få saker och ting på pränt känner jag.

Thea

Charlie fixade middagen.

2014-10-27 21:12:19 7 Kommentarer

Idag fixade Charlie middagen till oss. Ganska duktigt av en pojke på 15månader, om jag får säga det själv :P
Men självklart handlande det inte om att han lagade maten.

Maja tittade in för att låna en bok och Charlie såg väldigt besviken ut när det visade sig att Elias inte var med.
Så han undrade var han var.
När Maja svarade att han var hemma och lagade middag så rusade Charlie iväg så fort hans små ben bär honom.
På vägen ropade han änta Salie = vänta på mig, så gå ingenstans.
Ett par minuter senare kom han tillbaka med sin lilla ryggsäck, stannade till vid Maja och sa Salie och nickade samtidigt= fortsätt vänta på mig, jag är snart klar.
När han kom tillbaka räckte han sin lilla ryggsäck till Maja och sa Salie me= Jag vill följa med.
Jag blev nyfiken vad han hade i väskan.
Kikade ner i den och där i hade han lagt en haklapp och sina bestick.
Haha kan det bli tydligare än så om vad han ville?

Ett snabbt mms till Elias med bild på den väntande matgästen och det resulterade i att även jag och Gustav blev inbjudna på middag.

Thea

olika syn på samma sak.

2014-10-25 22:12:21 13 Kommentarer

Min fd vän från mitt förra inlägg har sen händelsen tyckt att vi borde reda ut vårt bråk.
Jag har varit lite avig mot det, dels för att jag varit upptagen med att sy majas brudklänning och repat med solisten som skulle sjunga på deras bröllop, och lite beror på att jag varit allmänt tjurig och faktiskt inte tycker vi har något att reda ut då jag inte bråkat med henne, hon började skrika på mig och sen gick det liksom bara utför.

Men ja nu iveckan gav jag vika, mest av nyfikenhet faktiskt, och ja en ursäkt vore ju inte fel att få pga det hon sa heller.

Idag tog vi oss ett snack ansikte mot ansikte över nätet.
Gick lite sådär om jag ska vara ärlig.
Hon öppnade vårt samtal med att hon tyckte att jag borde be om ursäkt.

Hon tyckte jag borde förstå att alla människor inte gillar porr och att hon minsann inte gillade att få porrbilder upptrycka i sitt ansikte när hon besökte vänner.

Det tog mig några sekunder att förstå att hon menade allvar, hon tycker alltså min bakgrundsbild med Darren med bar överkropp är en porrbild.
Och förvisso är saker och ting relativa och man upplever saker och ting olika men att påstå att bilden skulle vara en porrbild tycker jag ju är aningen överdrivet.
Och jag blev bara irriterad och snäste att om hon tyckte det då måste hon tycka att befinna sig på en strand är som att hamna mitt i en porrfilm.
Inte direkt någon bra kommentar men men.
Hon gormade vidare så klart, jag kände väl mest att vi kunde vara överens om att vi är oense om vad porrbilder innebär.
Hon började gorma om att jag sårat henne så otroligt genom att tvinga henne att kolla på porrbilden trots att hon avskyr sånt.
Och att jag borde förstå att när man blir så sårad och mår så dåligt vill man ju bara ge tillbaka och därför hade hon gett igen med kommentaren om min mamma.

Hon ansåg inte att hon hade något att be om ursäkt för, jag hade mig själv att skylla.

Jag förklarade hur jag såg på det hela.
Att jag anser att det hon sa var oförlåtligt, att det är skillnad på grejerna.
För jag hade ingen aning om att ett foto på en man utan tröja skulle väcka så starka reaktioner och få henne att må så dåligt, att hon genom åren vi känt varandra aldrig pratat om det eller ringt mig gråtande och varit fötvivlad över en sån sak.
Men att hon visste vad hennes kommentar skulle väcka för kämslor i mig, då hon vet hur dåligt jag mått, jag grät hysteriskt i 30 minuter då jag berättade om det för henne efter det hänt.

Avslutade samtalet med att säga att jag inte tänker be om ursäkt för min bild.
Och skulle hon velat ha en ursäkt från mig för den skulle hon aldrig startat bråket utan vänligt påpekat att bilden får henne att må dåligt och bett mig stänga datorn.
Där och då hade jag bett om ursäkt att jag absolut inte menat för henne att må dåligt.
Och för mig är det stor skillnad på att såra omedvetet och göra ett medvetet val att såra någon.
Det första kan jag förlåta men när man gör det andra är all tillit borta och utan tillit i en vänskap anser jag att man inte har något att bygga den på.
Så jag tackade för åren vi hade varit vänner, önskade henne ett fortsatt bra och fantastiskt liv, och sa hejdå.

Thea

Halloween redan?

2014-10-06 16:38:52 16 Kommentarer

Ja i alla fall känns det som om helgen tog med sig halloween tidigt hem till mig, för den var minst sagt skrämmande.

Jag har alltid haft väldigt svårt att förstå varför folk som ska föreställa ens vänner slår där det gör som ondast i ren ilska, det är ok att vara arg och upprörd, men varför denna benägenhet att försöka såra?

Jag har en bekant sen skoltiden som jag träffar väldigt sporadiskt, vi bor en bit i från varandra numera och trots dagens sociala medier så hörs vi sällan förutom när hon är på hemmaplan.

Det har blivit lite våran grej att ses kanske 3-4 gånger om året och prata ikapp under en heldag.

Detta brukar vara en väldigt trevlig sak och jag såg verkligen fram emot helgen, tyckte det skulle bli urkul.

Jag ändrade attityden ganska snabbt från hon kom innanför min dörr.

Jag hade precis innan hon kom suttit med min dator och hade bara stängt ner internetfönstret men själva datorn var igång, och så fort hon såg min bakgrundsbild såg jag nästan bokstavligt något svart i hennes ögon.

Hennes goda humör var som ett trollslag bortblåst, hon stirrade på min bakgrundsbild och vände sig sen mot mig och började skälla på mig upprört, hur besviken hon var på mig, och hon inte trodde jag var sån, och såna som mig borde brinna i helvetet.

Jag förstod ingenting, men det var lugnt hon lät mig snart veta vad det hela handlade om.

De läckta nakenbilderna på diverse kvinnliga kändisar var bakgrunden.

Hon bara utgick ifrån att för att jag råkar ha denna bild som bakgrund

Halloween redan? - Bild 1

så tyckte jag alltså att det var ok att någon hackat kändisars fotogallerier och snott nakenbilder och sprider den på nätet, för alla som vill, att se.

Jag förklarade att jag faktiskt inte alls tyckte hackarna gjorde rätt, att jag inte anser de hade minsta lilla rätt att göra en sån sak.

Min vän lyssnade såklart inte alls på det, utan fortsatte att skälla.

För hon ville inte alls lyssna eller förstår att jag anser det är skillnad på att ha en bild på en manlig kändis med bar överkropp tagen för omvärden att se, fotot är från ett photoshoot han gjorde för några år sen för en tidning, och att hackare tar bilder från kändisars fotoalbum, och lägger ut intima bilder som aldrig varit ämnade för omvärldens ögon att se. Det sistnämna anser jag inte någonstans vara ok.

Hon lugnade sig lite men poängterade att hon minsann inte alls förstod meningen med att jag hade en halvnaken bild på en kändis på min dator, och det säger jag inget om, det är ok att inte gilla den biten.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga mer än att det är lugnt, jag ska ju inte tvinga henne att ha bilden på sin dator.

Jag trodde, eftersom jag uppenbarligen är mer naiv än vad som är bra, att nu var läget lugnt. Att hon förstod att jag inte tyckte det var ok det hackarna gjort.

Visade sig att hon fortfarande kokade av ilska.

Hon undrade om jag fortfarande spelade instrument och jag svarade ja, och då gick hon helt klart in för att bara vara elak insåg jag.

Hon förstod inte alls meningen med att jag spelade instrument, jag hade ju ändå aldrig haft några planer på att bli erkänd musiker, utan bara spelar på meningslösa tillställningar som begravningar där ingen ändå bryr sig.

Trevligt, första slaget alltså där det gör som ondast.

Hur fan bemöter man en sån sak? Ja jag visste då inte, svarade bara att det är hennes åsikt och hon är välkommen att ha den, jag gillar ju dock uppenbarligen att spela mina instrument även om det inte är för massa folk.

Jag började i detta läget fundera på om jag skulle be henne gå, men av någon anledning gjorde jag aldrig det, dumt val visade det sig.

Jag tänkte jag byter samtalsämne, halloween är ett oskyldigt ämne, där hon inte kan ta ut sin ilska kände jag, missbedömning på hög nivå visade det sig, för det blev droppen som gjorde allt det rann över.

Min något oskyldiga fråga var att undra om hon skulle hitta på något på halloween, hon tillhör samma umgängeskrets som mig och vi har alltid varit glada för ta alla chanser för att ha maskerader, så halloween är ju perfekt för oss.

Hon började lugnt att hon skulle på en helt fantastisk fest, hon hade varit där förra året med, och det var den bästa tillställnigen hon varit på, det var halloween i orders rätta bemärkelse förklarade hon, och jag mitt lilla nöt tänkte att härligt hon har lämnat ilskan bakom sig.

Men inte alls, hon bara laddade upp för knockouten tror jag.

Hon började förklara hur de hade inrett stället de varit på, berättade om detaljer och hon la extra mycket energi på att förklara den bästa detaljen enligt henne, en docka som hängde i en snara från taket.

Det där svarta var tillbaka i hennes ögon och jag insåg vad hon höll på med, hon är väl medveten om hur min mamma dog och lika medveten är hon att det var jag som hittade henne.

Den verbala knockouten var ett faktum, och jag bad henne omedelbart att lämna mitt hus när hon yttrade sig om att jag borde ju veta hur coolt det sett ut.

Detta är inte första gången jag råkat ut för en sån här sak, men jag vänjer mig aldrig och förståelsen blir inte större, för jag förstår ingen stans i mitt sinne varför man gör en sån sak mot en person man kallar sin vän.

Jag inser ju att jag råkade såra henne med min bakgrundsbild, vore det inte enklare att säga det och förklara istället för att såra tillbaka.

Och jag försår inte varför folk som vill såra tillbaka tvunget ska göra det med min sorg och saknad som ammunition, kunde det inte räcka med att hon tyckte min instrumentspelande var onödigt?

Ja svaret är att hon uppenbarligen inte tyckte det.

Thea

danslektion

2014-09-26 10:31:08 Kommentera

Ja så har det satt igång, danslektionerna alltså.

Gustav och jag gifter oss inte förren i februari, men Elias och Maja knyter kärlekens band om 3 veckor och Elias har fått för sig till dess ska jag kunna dansa runt i något som faktsikt liknar vals.

Jag blev inte så svårövertalad direkt, svårt när Elias måste ha varit hund i sitt förra liv och de där stora hundvalpögonen har han med sig i livet som är nu :P

När han tittar bedjande på en med de där ögonen är det svårt att inte ge efter.

Vilket han är välmedveten om, han har nyttjat den svagheten på mig sen han var liten, Linus skickade alltid Elias när de var något de två behövde hjälp med som barn.

Så alltså gick min första danslektion av stapeln i gårkväll.

Det gick över förväntan, det gjorde susen tror jag med en danslärare som är van att lära 5 åringar att dansa, förvisso inte vals, men hon har tålamod som är utöver det vanliga tror jag.

Elias fick agera danspartner, tur för mig att även han sitter inne med en hel del tålamod, och att vågade sig på att ge upp sin kväll där han kunde göra så mycket annat roligt än att agera min danspartner är jag otroligt tacksam för.

Vet inte riktigt varför han fick för sig att göra det, han har försökt lära mig dansa tidigare, utan någon framgång alls.

Men tydligen hade han stora förhoppningar om att sin vän skulle vara svaret på det hela.

Och ev är han inte alls fel ute, kan vara så att det är en tredje part som behövts för att jag ska få ordning på vad min kropp pysslar med.

Min högra sida har ingen aning om vad min vänstra gör när det gäller dans, dansläraren funkade dock ganska bra som förmedlare mellan vänster och höger sida av kroppen på mig smiley

Tur för mig i det hela är att det enbart är benen som ska lära sig samarbeta, armarna ska inte göra så mycket, då hade det förmodligen blivit totalt kaos.

Jag trampade faktiskt bara Elias på tårna en gång, och det var hans eget fel, för han tvingade mig att inte titta ner på våra fötter haha, dumt misstag av honom.

Så till och med jag har lite hopp om att jag faktiskt ska kunna dansa en vals på bröllopet, och inte enbart dra en vals om varför jag inte vill dansa :P

Thea

Äntligen hemma

2014-09-19 16:54:06 5 Kommentarer

Och då menar jag inte tv-programmet, utan bokstavligt, att jag är äntligen hemma.

Sjukhusvistelsen blev något längre än jag väntade mig, eller så borde jag kanske väntat mig det, min kropp verkar sällan göra något halvdant, så varför skulle nu vara ett undatag.

Min stackars njure hade lite svårt att göra sitt jobb efter magsjukan, tur det finns hjälp att få med den biten.

Nu känner jag mig piggelin återigen, och orkar hålla ögonen öppna mer än 5 minuter åt gången.

jag tror jag har sovit mer under denna veckan än jag sovit sammanlagt på en månad.

Nu blir det lite tätare läkarkontroller för att hålla koll på njurens funktion framöver så den inte försämras för snabbt.

I helgen blir det lugnt, filmmys med Gustav, Elias, Maja, Annabelle och Julia, och det är min tur att välja film wohoo.

Thea

vinkar från sjukhussängen

2014-09-15 13:54:38 10 Kommentarer

Ibland får man sin önskan inslagen, men ändå blir det inte som man tänkt sig.

Gustav frågade mig i slutet av förra veckan vad jag ville hitta på under helgen, jag som haft en fullt uppbokadvecka önskade inget mer än bara ta det lugnt, gärna inte lämna sängen mer än jag tvunget måste typ.

Min kropp fick plötsligt för sig att leka någon slags anden i lampantyp och tyckte att min önskan var dennes lag.

Jag blev i fredags magsjuk och fick inte behålla något alls, för mig som har nedsatt njurfunktion innebär det sjukhus för att få lite vätskedropp och lite övervakning.

Så där befinner jag mig nu, mår bättre nu dock och hoppas på att läkarna snart ska släppa hem mig.

Jag fick ju förvisso som jag ville med en helg i sängen, hade väl kanske inte direkt räknat med att sängen skulle stå på ett sjukhus dock :P

Thea

2 år

2014-09-02 08:38:26 1 Kommentar

Idag gör alla minnen ofantligt ont.

Idag känns 2 år som om det var igår, samtidigt som det känns som en evighet sen.

Linus, jag älskar dig till stjärnorna och tillbaka igen.

Thea

rätt tidpunkt

2014-08-28 13:49:53 10 Kommentarer

Uttrycket att vara vid fel plats vid fel tidpunkt lär väl ingen ha missat, men det går ju faktiskt även på andra hållet, att vara på rätt plats vid rätt tidpunkt.

Jag läser om sånt ibland, främst i min mormors veckotidningar, där är ganska ofta artiklar om folk som varit vid rätt plats vi rätt tidpunkt och oftast av en ren händelse.

De har avvikt från sina vanliga rutiner av oförklarlig anledning och kunna hjälpa en medmänniska som befunnit sig i nöd.

Jag har alltid tyckt sånna saker är så faccinerande, och härom dagen fick jag uppleva något likande personligen.

Jag hade ju vanan att gå morronpromenader väldigt tidigt på mornarna för några år sen, något jag av olika skäl inte gjort på en väldigt lång tid.

Här om dagen var jag vaken kl 3 på morronen och vädret var fint och jag lite så där lagom rastlös så en promenad begav jag mig ut på.

Jag fick mig ett ryck att gå på ett helt annat ställe mot vad jag brukade gå, ingen direkt anledning, bara kände för att se lite nya vyer.

En sak som är speciellt med att gå en promenad en vardagsmorron kl 3 är att man är väldigt ensam om det, jag brukar enbart möta tidningsbudet.

Och saker som man i vanliga fall inte lägger märke till när så mycket annat är i rörelse, märks så mycket tydligare när allt är så lugnt och stilla.

MIn nya promenadrutt tog mig nära en järnväg och jag hajade till när jag tittade ut på spåret och la märke till att något rörde sig där.

När jag plötsligt hörde hjärtskärande gråt förstod jag att det jag såg röra sig var en människa.

En gråtande människa gående på ett järnvägsspår klingade definitivt inte riktigt ok i mitt huvud.

Jag hann aldrig tänka vad ska jag göra, allt skedde automatiskt tror jag.

rätt som det är närmade jag mig personen, som visade sig vara en tonårs tjej.

Som mer än på ett sätt befann sig i totalt mörker.

min första tanke var att jag måste få bort henne från spåret, och det helst utan att skrämma henne bort från det, och nästa steg var att få henne att prata med mig.

Utan att berätta allt för mycket om hennes historia, för den är inte min att berätta, så mådde denna unga tjej väldigt dåligt såklart, ett nattsvart mörker utan ljus att gå mot.

Att få en så lessen person att öppna upp sig är inte så lätt såklart, men jag kände att jag kunde ju inte bara lämna henne där ute i sin förtvivlan, så efter att hon nämnt orden, ingen förstår mig och det finns ingen annan utväg än döden.

Jag kände då mer än någonsin att jag definitivt befann mig på rätt plats vid exakt rätt tidpunkt, för jag vet till en viss grad hur hon känner, oavsätt den bakomliggande anledningen till att hon kände att någon annan utväg än döden finns där inte, så vet jag hur det känns att känna så.

Så jag gjorde det jag kunde för att få henne att förstå att jag förstod henne, utan att komma med pekpinnar osv, jag visade mina ärr.

Och det var som att sätta igång en rinnande kran, hon började prata om allt hon kände, om känslorna att ingen förstod och ingen brydde sig.

Av mina egna erfarenheter så är man så fast i sitt eget tänkande, ett trasigt tänkande som man inte kan finna logik i, där man är fast besluten om at ingen bryr sig, så till den grad att man inte nämner något för någon, för ingen skulle ändå lyssna tror man.

Långt om länge fick jag fram var hon bodde och följde med henne hem, chocken hos hennes föräldrar när vi kom och ringde på dörren en väldigt tidigt morron utan att de ens kände till att hon smitit ut var en mardrömsbild i stort sätt.

Jag stannde hos dem, förklarade läget och gav mitt nummer till tjejen och bad henne att aldrig dra sig för att ringa om hon behövde prata.

Gav mitt nummer även till hennes föräldrar och redan senare samma dag pratade jag med dem.

Förädrarna var fortfarande chockade, och hade varit helt ovetande om känslorna dottern går igenom,men nu får tjejen hjälp med något hon trodde ingen skulle kunna hjälpa henne med, och jag hoppas innerligt att hennes mörker skingrar sig och hon kan se ljuset.

Jag kommer iallafall finnas där, som ett öra som lyssnar när tankarna blir för röriga att själv klara av att hantera.

Jag har nog aldrig tidigare känt mig så tacksam över oförklarliga ryck jag fått, det tog mig till rätt plats i rätt tid.

Thea