Jag har bra dagar och jag har dåliga dagar som de flesta andra människor har, sen har jag även dagar där jag önskar att jag överhuvudtaget inte slog upp mina ögonlock på morronen. De där dagarna kommer trots allt inte allt för ofta, men när de väl kommer så gungar min värld ganska kraftigt.
Jag försöker att inte tycka synd om mig själv allt för ofta, men vissa dagar känner jag mig så otroligt liten på jorden och som om det inte finns någon annan som det är så synd om som om mig. När jag har de här riktigt kassa dagarna tycker jag i efterhand synd om mina nära och kära, för det kan inte vara helt lätt att vara i min närhet när jag mår så och tycker så synd om mig själv. Som sagt så de där riktigt dåliga dagarna är inte någon vardag i mitt liv, och dåliga dagar är väl kanske inte rätt ord för dem egentligen...tunga dagar kanske är en bättre benämning på dem. Jag har dagar då sorgen eller kanske snarare saknaden gör sig påmind för en kort stund, en händelse, minne eller känsla som kopplas samman med de jag mist, då gungar min värld till en kort stund för att sedan återgå till nuet och den verklighet som råder. Sen har jag även det jag väl kallar för microstunder som infinner sig dagligen, stunderna är inte så långa, från ett par sekunder och innebär i stort sett ett andetag som är lite tyngre att ta än normalt till att känslan dröjer sig kvar i x antal minuter. Det är väl i stort sett en grej man får leva med och som man lär sig hantera när man mist någon som står en nära. För det spelar ingen roll hur man än vänder och vrider på sitt liv, personerna man mist saknas, det kommer man aldrig ifrån.
Sen finns det då de dagarna jag haft idag, och som egentligen startade redan igår. Men de dagarna har jag pga saknaden av de jag förlorat kommer för kraftigt och för tätt utan att min hjärna hinner med att bearbeta. Små minnen som om de inte kommit så tätt inpå varandra inte skulle resulterat i mer än korts stunds extra stor saknad.
Det hela började med en kort konversation om trafikolyckor, alltså det sätt som jag förlorade min man på. Sen pratade jag med en vän vars bror i år ska ta studenten och där kom en sådan liten händelse som fick mig att minnas och sakna Linus lite mer, då han skulle tagit studenten om några veckor. Jag och Gustav satt i gårkväll och pratade lite om vårt stundande bröllop, att det snart börjar bli dags att tänka på inbjudningar och sånt. Jag längtar till vår dag kommer, det ska bli underbart att få fira den dagen med nära och kära, att med dem få fira kärleken som jag till för mindre än tre år sen inte trodde jag skulle få uppleva igen. Men det får mig givitvis även att känna mig lessen för att Linus, mamma och pappa inte kommer vara med mig på bröllopet. Och det gör väldigt ont, för jag vill ju inget hellre än att de hade kunnat vara med mig mer än i mitt minne och i mitt hjärta. Redan där kände jag att min värld var i lite större gungning än den varit på ett tag och jag är noga med att inte stänga in mig i mig själv så att säga när jag börjar känna så. Så även om jag mest av allt egentligen bara ville vara ensam med mina tankar så genomförde jag middagen vi planerat sen i måndags med Elias och Linus flickvän. Då även Elias kommer ta studenten och att studentbalen infaller snart så pratade vi lite om det. Vi kom in på kläder, Elias tackade mig återigen för att jag varit med som smakråd med kostymen han skulle ha på sig och att han nu bara saknade en slips, Gustav som äger slipsar i alla jordens färger och mönster erbjöd honom att kolla om det var någon han ville låna. Med slipspratet kom den händelse som fick min känslobägare att rinna över totalt.
Jag vet att många av er som läser min blogg har läst den sen start, kanske minns ni bröllopet som Gustav var bestman på där han fick ha en rosa slips, modell-inte riktigt hans stil, trots att han älskar slipsar.
Slipsen såg i alla fall ut så här, för er som inte minns eller inte läst från starten. » Länk
Så ja Gustav avskydde den där slipsen, och förra året under påsken så gav han den på skämt till Linus, dock gillade Linus den, en historia som blivit till många skratt under året, faktiskt både här på md och irl. Jag har inte sett till den där slipsen på ganska länge, den var nämnigen inte bland Linus saker när vi rensade ut dem. I går kom det fram var den höll hus. Linus flickvän hade gömt den då hon tycker den är lika gräslig som Gustav tycker, så när Linus förra våren/sommaren fått för sig att ha den på sig på någon fest och även påpekade att han tänkte ha den på sin student i år så hade hon helt enkelt gömt den för honom. En grej som om den kommit under andra omständigheter fått mig att le och skratta, nu var jag redan så känslomässigt påverkad av min saknad att den fula slipsen blev droppen som fick min bägare att rinna över och jag bara satte mig ner och började storgråta och kunde inte sluta igen.
Jag grät mig till sömns i Gustavs famn, vaknade i morse och önskade att jag inte öppnadt ögonen. Jag har känt mig off hela dagen, dagen har gått förbi som i ett töcken. Jag har inte gjort något alls idag förutom att jobba, sen har jag varit hemma, suttit uppkrupen i soffhörnan med filt om mig och tyckt otroligt synd om mig själv och inte gjort annat än att försökt resa mig igen. För det är jobbigt när man faller så hårt, det tar en stund att resa sig igen. Men man brukar ju säga att det är inte gångerna man faller som räknas, utan gångerna man orkar resa sig igen. Och jag har fallit många gånger, mer eller mindre hårt, men jag har alltid rest mig igen, antingen på egen hand eller med hjälp av en utsträckt hand och så även denna gången. Och det är så underbart att veta att även när jag faller så pass hårt att jag för en kort stund får känslan av att jag inte kommer klara av att resa mig igen så finns det alltid en utstäckt hand där för mig som hjälper mig upp igen.
Wow igår var en udda dag. Jag och Gustav satt barnvakt åt Alva, inget udda i det, och det var nog där någonstans som min dag slutade vara inom det normala och bli mer och mer udda. Elias ringde på förmiddagen, strax innan lunch och frågade om jag ville vara med som smakråd när han skulle köpa kostym till sin student, han känner mig väl för han lockade med att bjuda på lunch :P Vem tackar nej till gratismat liksom, inte jag iallafall :P Vi kom in i första butiken och ett biträde kom glatt studsande (jag överdriver inte hon studsade faktsikt fram till oss) och undrade om vi behövde hjälp. Hon tittade lite sådär trevligt kärleksfullt på Elias och jag kunde inte låta bli att le. Han svarade med att han skulle kolla på kostym till sin student och biträdet började småprata med Elias medan hon visade vägen till kostymdelen. Jag gick bakom dem och studerade dem och det var faktiskt lite som att kolla på en romantisk film på första parkett. Haha tänkte lite för mig själv att det såg ut som han skulle finna mer än en kostym under vår shopingtur, för på vägen som detta gick såg han ut att även komma ut därifrån med en dejt. Jag lallade mest runt lite försökte att inte störa dem eller något. Alva tyckte att sikten från vagnen var tråkig och pep till och Elias vände sig om och tog henne från vagnen med orden kom lillsessan så ska vi kolla på kostymer. Jag såg bokstavligttalat hur biträdet började fundera hur Elias och Alva hängde ihop, men hon frågade inget, han försökte bläddra runt bland kostymerna med Alva på ena armen, jag tänkte komma till hans undsättning och frågade om jag skulle ta henne, hans svar var Nä det går bra hjärtat, sen vände han sig till Alva och sa till henne, eller hur sessan, du är ju min hjälpande hand. Det stackars biträdet som tidigare varit lite rosig om kinderna såg nu väldigt mycket blekare ut, och jag tänkte precis fråga hur det var med henne när jag såg att hon tittade fundersamt mellan mig och Elias och jag såg hennes leende hon haft klistrat på sina läppar var på väg bort. Då slog det mig, och jag var nära att slå mig själv för pannan alternativt slå till Elias. Haha tänk er själva in i hennes skor, hon raggar lite sådär lagom mycket på en kille, killen visar intressse, sen helt plötsligt tar killen en otålig bebis och kallar vännen han har med sig för hjärtat. Haha kom igen vem skulle inte vara förvirrad av en sån sak. Hans smeknamn på mig är hjärtat, något han kallat mig för sen han var runt 5 år gammal, har för längesen glömt bort varför han började kalla mig för det, men han har sen dess alltid sagt det till mig, det händer mellan varven att folk höjer på ögonbrynen över det, för mig är det namnet inte konstigare än alla andra kallar mig för Thea. Men ja den stackars tjejen såg allmänt förvirrad och lite besviken ut och Elias hade ingen koll alls. Haha jag tyckte så synd om tjejen att jag bestämde mig för att avslöja hur det hela låg till utan att direkt säga till henne att du kan vara lugn vi är inget par och han är inte pappa till barnet eller bebisen i min mage. Frågan var ju bara hur jag skulle se till att släppa hintar så hon förstod utan att jag skulle vara allt för genomskinlig. När han hittat tre kostymer han skulle prova fick jag mig en snilleblixt. Jag vände mig till honom och sa att jag kan ta Alva så du kan prova kostymerna, jag la snabbt till att du kan slå två flugor i en smäll med kostymen, fixa kläder till både din student och mitt och Gustavs bröllop i vinter, jag tog Alva med orden, kom till moster din lilla busunge. Givetvis kunde jag ju inte låtabli att snegla mot biträdet och jodå de rosiga kinderna var tillbaka. Det var inte utan att jag kände mig lite som en cupido. Och klappade mig mentalt på ryggen för att jag var så smidig. Kostym blev inhandlad och som jag redan förutspådde så blev det mobilnummerbyte mellan Elias och biträdet haha, precis när vi skulle gå så stoppade hon mig, log stort och sa tack för hintarna jag gett henne, haha jag är inte alls så smidig som jag tror uppenbarligen. Lämnade av Alva hos sina föräldrar och sen hem, väl hemma så skulle jag såklart berätta om det hela för Gustav, problemet var bara att jag inte hittade honom, vilket förvirrade mig, hans bil stod på uppfarten, lika så hans cykel och inga skor saknades, något förvirrad gick jag ett varv till i huset gick ut i trädgården men ingen Gustav. Helt förvirrad slängde jag iväg ett sms med frågan var är du? fick svaret, hemma, kan meddela att förvirringen inte blev mindre av hans svar, nu ska tilläggas att vi definitivt inte bor på ett gigantiskt slott eller likande med 50 rum då hade det ev varit normalt att jag kanske inte hittad honom, men vi har 6 rum och kök, säger han att han är hemma borde han liksom hittas ganska omgående. Skickade ett varför hittar jag inte dig hemma för då? hans svar blev du får väl leta lite då. Sagt och gjort, jag letade igenom alla rum igen, lite mer noga än bara kika in snabbt, jo jag kollade under sängarna, hade jag hittat honom där är jag inte helt säker på att jag hade velat veta varför han var där under :P Tillslut hittade jag honom i garaget, som hos oss mest används som förråd, undrade vad han gjorde där, han svarade att han bara provat barnvagnen lite.
Efter att ha läst igenom kommentarerna på mitt förra blogginlägg så bestämde jag mig för att göra det som Lejonell föreslog nämligen prata med flickan. Jag må vara väldigt arg på min vän, även om jag känner mig något lugnare idag än i går så sitter ilskan kvar, och inte blev det mycket bättre av att det dök upp ett arg sms från henne sent i gårkväll med en snäsig kommentar om att det var mitt fel att hennes dotter inte kunde sova för att hon var så lessen. Så jag bestämde mig alltså för att umgås med flickan, förklara vad som hände Linus och svara på frågor hon förmodligen har. Min vän ligger ganska långt ner just nu på min lista över favoritpersoner, och jag tycker hon hanterat det hela totalt fel, och känslan om att slå in lite vett i hennes skalle är mellan varven fortfarande överhängande. Men hur arg jag än är och tokigt jag än tycker min vän agerat så bryr jag mig väldigt mycket om flickan, och är väl medveten hur mycket hon tyckte om Linus.
Eftersom jag visste att min vän inte jobbade idag och flickan alltså var hemma från dagis så begav jag mig dit efter lunchen. Förklarade så lugnt jag nu bara kunde att jag tänkte göra det hon borde gjort redan i september förra året, nämligen förklara för flickan vad som hänt och besöka hans grav så hon kan ge honom teckningen.
Vi satt vid hans grav i nästan två timmar, medan jag förklarade så gott jag kunde allt som hänt, svarade på hennes frågor och tröstade och torkade hennes tårar. Det jobbigaste var såklart när flickan ville ha svar på varför hennes mamma ljugit för henne, för jag kan ju inte gärna lägga över min ilska jag har på mamman på flickan, dock är det ju inte helt lätt att förklara någons agerande när jag personligen inte förstår mig på det. Så jag förklarade något i stil med att hennes mamma inte ville att hon skulle vara lessen för att Linus inte längre fanns. Flickan såg förvirrad ut och svarade att hon inte förstod hur hennes mamma tänkte, för när mamman förklarat för henne att han flyttat till Usa hade hon ju ändå blivit lessen. Flickan förklarade att hon i julas velat skicka en present till Linus, men att mamman hade sagt att det inte gått att göra det, och nu var hon upprörd på att hon ju visst kunde gett honom presenten och pekade på teckningen hon gjort, och sa att det gick ju hur lätt som helst att ge honom den. Fick helt klart känslan av att barn hanterar sorg bättre än man tror.
Sen såg flickan tänkande ut och plötsligt la hon sina händer på min mage och undrade vad Linus skulle varit till bebisen, så jag svarade att han skulle ha varit morbror. Hennes stora rådjursögon fylldes med tårar och hon svarade med att han skulle blivit den bästa morbrorn som fanns. sen lutade hon huvudet mot min mage och viskade till den att "du kan vara lugn bebisen, jag ska berätta allt om honom för dig när du blir större och inte bara skriker och sover hela tiden. Då kunde jag inte längre hålla tillbaka min tårar, hon tittade upp på mig och frågade mig "du saknar honom väldigt mycket va? jag svarade att jag saknar honom varje dag, hon sa att det gjorde hon med, men nu kunde hon iallafall hälsa på honom.
Vi la oss ner i gräset och tittade upp mot himlen, hon undrade om han var en ängel nu, och jag svarade att han säkert var det, tror du han fått tillbaka sitt hår?, jag svarade att det har han säkert, hon var tyst en stund, och sen sa hon, jag hoppas man inte får ha keps eller mössa på sig i himlen, för han var mycket sötare när han inte hade det på sig, och jag vill att alla andra änglar ska se hur söt han är. Vi låg där och tittade upp mot himlen i tystnad i flera minuter, är ganska säker på att vi båda tänkte på samma sak, Linus.
Anledningen till att jag i stort sett inte ber min vän fara och flyga och aldrig visa sig i min närhet igen är denna lilla flicka, för jag vill inte tappa kontakten med henne. När jag lämnade flickan igen så sa jag till min vän att vi behöver prata, men jag måste få några dagar att kyla ner min ilska, för just nu kan jag inte se henne utan att vilja göra saker som jag garanterat skulle ångrat när ilskan lagt sig.
Jag har för första gången i mitt liv faktiskt blivit så arg att jag velat ge en person en rak höger, känslan blev till och med så stor att jag fick stoppa händerna i byxfickorna så de inte började leva eget liv mot min vanliga vilja. Tror helt ärligt att enda som faktiskt stoppade mig från att faktiskt slå till en person var att det går emot allt jag är. Ingen trevlig känsla och jag var så arg, börjar helt klart förstå talesättet att man är så arg att man kokar, för det var så det kändes.
Och vad tusan fick mig då så arg, jo en vän, som överhuvudtaget inte borde få mig att känna så som jag gjorde. Har ni följt min blogg sen Linus dog så minns ni ev min vän med en femårig dotter, min vän tyckte kort efter Linus dog att jag skulle sätta mig och berätta det för hennes dotter för själv tyckte hon det blev för jobbigt. Den grejen slutade i stort sett med att jag inte hört ett knyst från henne sen dess, sorgligt tycker jag, då vi stod varandra nära och vi umgicks mycket. Hennes dotter har sen hon var liten bebis haft ett gott öga till Linus, hon avgudade verkligen honom, och har sen hon kunde forma hela meningar förklarat för alla att hon och Linus en dag kommer gifta sig. Flickan var medveten om hans sjukdom, men hon är ju bara 5 år så hon förstod såklart inte riktigt innebörden av cancern (inte ens vi vuxna förstod det). Jag förstår mycket väl att min vän inte tyckte att uppgiften att förklara för sin 5åring att en person hon avgudar inte längre lever, men uppgifter tycker jag tillhör henne som mamma till flickan, inte mig som syster till Linus.
Idag kom de oväntat förbi, jag har inget emot oväntat besök och med tanke på hur mycket jag umgåtts med dem så tyckte jag det var superkul att träffa flickan igen, som förövrigt hunnit bli 6 år. Hon gav mig en teckning med orden kan du skicka den till Linus, jag blev lite ställd, men svarade att jag kan plasta in den och lägga den vid hans grav. Det slog mig faktiskt aldrig att flickan inte visste att han var död, när jag hade nämnt att jag skulle lägga teckningen på hans grav så fylldes hennes rådjursstora ögon med tårar och hon viskade fram, varför har han en grav, han är ju i Usa. Jag kände mig som ett mänskligt frågetecken och tittade förvirrat mot min vän som såg ut som om jag begått det största misstag en människa kan begå. Och hon väste åt mig "jävligt smidigt Thea" Mamman skickade ut flickan i trädgården med orden att hon var tvungen att prata med mig, något som kändes totalt fel att göra då tårarna rann på en ytterst förvirrad flicka. Flickan hann knappt stänga altandörren innan min vän undrade varför jag avslöjat att Linus är död, det har funkat så bra att hon trott att han har flyttat till Usa. Hon anklagade mig för att ställt till det och krossat hjärtat på flickan. Hon tyckte att eftersom jag var väl medveten om hur mycket hon tyckte om Linus borde jag ju förstå hur lessen hon skulle bli om hon fått veta att han inte lever längre. Det var väl runt den kommentaren som jag fick känslan att ge henne en rak höger, något jag dock inte gjorde, men jag skällde ut henne efter noter.
Jag har varit förbannad hela dagen pga henne, och jag förstår verkligen inte hur hon kunde göra så, jag har förvisso inga barn ännu, men jag förstår ändå att förklara döden för en så ungt barn inte är något drömsenario, men att ljuga sitt barn rakt upp i ansiktet för att slippa göra det som är jobbigt känns så fel att jag faktiskt skäms för att kalla henne vän. Och att försöka lägga skulden på mig, som alltså inte pratat med henne sen i september och jag är ingen tankeläsare, så hur skulle jag liksom kunnat veta att hon sagt som hon gjort. Nu har ilskan lagt sig, vågar som synes ha händerna framme utan att riskera vilja slå sönder saker pga ilskan. Nu känner jag mig mest lessen, lessen för att jag ovetande lät flickan få veta sanningen på det viset, det känns verkligen som om jag tog ifrån henne något som var bland det käraste hon hade, och det värsta är att jag ju faktiskt gjorde det på sätt och vis. Och jag tycker faktiskt det var riktigt dålig stil av min vän att utsätta mig för det, det är en psykisk påfrestning som jag definitivt inte behöver.
En vän till mig skickade ett sms i går till mig, med följande: Mår du dåligt? Undran gjorde mig något förvirrad, dels för att jag inte pratat med denna vän på ett par veckor och jag faktiskt inte mått dåligt alls den senaste tiden, så jag skickade tillbaka ett frågetecken och omgående kom svaret: Jag blev orolig när jag gick in på din blogg och såg att du inte skrivit på flera dagar, tänkte att du kanske hade en downperiod. Haha whoops, så långt har ju inte jag tänkt, har bara haft allmänt fullt upp de senaste dagarna.
I lördags så var jag och gustav på fest på kvällen, trevlig och lugn tillställning. När vi kom hem på natten så stupade Gustav i säng medan jag fastnade med datorn och skulle kolla ikapp lite intervjuer med Darren som jag missade under vårt besök i sommarstugan. satt i godan ro och kollade och plötsligt säger Darren kommentaren Eat my nuts, haha denna kommentar blev som om någon svingat en trollstav över min skalle och helt plötsligt var allt jag kunde tänka på Jordnötter, jag försökte koppla bort tankarna på nötter och kolla vidare på intervjuerna, men när jag kom på mig själv efter en stund att inte alls lyssna på vad han sa utan mest bara tänka att hans ögon såg goda ut för de såg ut som någon form av nötkräm, insåg jag att detta håller ju inte. Med tanke på att det var mitt i natten så gjorde jag (faktiskt bokstavligt talat) ett litet glädjehopp när jag kom på att jag har jordnötssmör hemma, tänkte att en tesked sådan kanske skulle stilla tankarna på jordnötter. Gick hyffsat faktsikt. Söndagsmorronen vaknade jag och min första tanke var jag ska ha gröt med jordnötssmör på, jag nästan sprang ut i köket för att påbörja min frukost. När lunchen skulle förtäras hade Gustav varit iväg och handlat och jag hade lite fint plitat ner jordnötter på handlelappen hehe så min lunch bestod av en sallad med lite jordnötter i. Medan jag satt och åt min lunch så ringde Julia och undrade om vi ville komma till henne och Annabelle på middag. Detta är inget ovanligt, vi är ofta hos dem på middag, och proceduren går nästan alltid till som följer: Julia: Är ni lediga och vill komma på middag idag? Jag: Japp gärna. Julia: Kul, något speciellt som önskas till middag, eller som inte önskas? Jag: det är du som är kocken, bestäm du, du har koll på vad som gillas och ogillas av oss :)
Men i söndags när hon frågade sin standardfråga om jag önskade mig något speciellt till middag så nästan skrek jag i luren (förklarade hon under middagen) att gärna någon maträtt med jordnötter. Jag fick som jag ville, hon bjöd på flygande jakob.
i Måndags var mitt sug efter jordnötter kvar, så gröt med jordnötssmör i till frukost och lunchen bestod av någon kycklinggryta där jag självklart slängde ner lite jordnötter i. När jag klurade på vad jag skulle göra för middag så kom jag på kyckling med jordnötssås. så sagt och gjort. Gårdagen såg ungefär likadan ut, idag ska jag förbarma mig över Gustav så han slipper jordnötter i middagen, jag häller ner dem i min mat i efterhand. Haha jag tror jag fått min första riktiga craving. Just nu känns det som jag aldrig mer kommer äta någon mat som inte innehåller jordnötter på ett eller annat vis. Gustav var väldigt imponerad över att jag trots mitt väldiga sug faktiskt håller mig till att bara ha det i all mat jag äter och inte sätter mig och bara äter nötterna rakt upp och ner. Han tackade mig även för att jag inte väckt honom i lördagsnatt för att tvinga iväg honom för att köpa jordnötter eller så. Sen kom han på att jag minsann är nattugglan här i huset och är ägare av både körkort och bil, så sätter cravings igång mitt i nätterna tyckte han att jag kunde leta upp nattöppen affär själv haha.
Helgdag mitt i veckan och en trevlig fredag som klämdag resulterade i att Gustav tog en semesterdag, jag var ändå ledig så vi åkte och besökte Gustavs svärföräldrar som höll till i sin sommarstuga som ligger mitt ute i ingenstans, med bara naturen som närmaste granne. vi åkte i torsdags, hade inga planer på att stanna kvar där utan bege oss hem igen under kvällen, men de övertalade oss att stanna kvar över natten och en natt blev till två. Nu ska väl kanske erkännas att det var inte så väldigt överdrivet svårt att övertala oss att stanna kvar, däremot hade vi problem att övertala oss själva att vi faktiskt var tvungna att åka hem idag pga festlig tillställning i kväll.
Wow jag stortrivs i deras stuga, mysigare ställe har jag nog aldrig varit på. Det infinner sig ett stor lugn i hela min kropp när jag strosar runt i naturen där, promenaderna där handlar definitivt inte om att motionera kroppen, snarare hjärnan för min del.
Grillsäsongsinvigning för min och Gustavs del blev det med. Jag och Gustavs svägerska begav oss av till närmaste köpcentra, och strosade runt där (mycket strosande för min del haha) jag köpte några gravidkläder till mig själv och hittade en hängmatta som jag köpte till Gustavs svärföräldrar, det gick verkligen inte att motstå att köpa den, de har två träd som står perfekt för att ha en hängmatta, har tänkt det varje gång jag varit där, så nu har de en sådan. trots att jag egentligen enbart var med som smakråd åt svägerskan. Mitt i vårt strosande i diverse affärer så råkade jag ut för något jag tidigare inte råkat ut för under min graviditet, men som jag hört vänner med barn berättat om att de råkat ut för, nämligen att främmande personer kommer fram och lägger händerna på magen. Det är väl en sån där grej som jag alltid tänkt att det kan ju inte vara så vanligt egentligen, och jag har hittills inte råkat ut för det, det faktum att magen inte varit så väldigt synlig förrän de senaste veckorna kan ju ha något med det att göra haha. Men under våran shoppingrunda råkade jag ut för detta fenomen 3 gånger. Nu har jag inget emot fysisk kontakt eller så, jag är väl snarare tvärtom, jag är som en liten koalabjörn. Men att det kommer fram främmande personer och lägger sina händer på min mage känns ändå lite konstigt, alla tre kommenterade min mage i stil med åh vilken fin bebismage du har, kul självklart, men udda känsla med den fysiska kontakten. Kan helt klart förstå folk som inte alls gillar att folk gör så, för alla är ju inte mänskliga koalabjörnar så att säga.
Och på tal om bebismage, även om jag inte är det största fanet av att främmande personer petar på min mage så har jag inget emot att de jag känner lägger handen på magen i hopp om att känna bebissparkar. Något som Gustav väntar otåligt på att få göra. Under sommarstugsvistelsen så var Gustav ute med sin svärfar och fixade i trädgården jag var inne med hans svärmor och hon frågade om hon fick känna på magen, och inte ens 5 sekunder efter hon lagt handen på magen så kände hon en spark, hon ropade ut genom fönstret att hon kände grodis och 1 sekund senare kom Gustav inrusande i köket och höll på att knocka mig för att han skulle känna. Haha jag tror aldrig jag sett en person förflytta sig så fort som Gustav gjorde. Och till hans stora lycka så fick han känna en spark han med, och jag tror aldrig jag sett honom så lycklig förut, jag fick tårar i ögonen när jag tittade på honom.
Nu är vi alltså hemma igen, men vilket underbart break det var i vardagen. Nu känns det som om mina batterier är laddade till max.
Idag gav jag mig på att göra försök nummer två med bananpannkakorna, kände väl lite att det i alla fall inte kunde gå sämre än förra gången. Sanningen är att jag förmodligen helt borde sluta tänka saker och ting när jag står i köket för att laga till mat.
denna gången hade jag en större banan så jag valde att använda mig av två ägg i stället för ett ägg som förra gången. återigen så gick det galant att skala bananen och knäcka äggen, tänk att jag kan knäcka ägg numera förresten, kunde man ju faktiskt inte tro jag skulle lära mig i början av förra året :P Ner med sakerna i mixern och igång med den, ni vet locket på toppen av mixern? vill bara upplysa er alla om att det verkligen inte är en dekoration, sätts det inte på, så håller sig inte ingredienserna kvar i bägaren. Jag bör förrsten ev fundera på att införskaffa en mixer som inte går att sätta igång om inte locket är på, för startar man mixern medan man har locket liggande brevid gör det garanterat inte så stor nytta. Efter ett gäng suckande från min sida och numera skinande rena väggar vid diskbänken så lyckades jag mixa banan och ägg med locket på. Sen i stekpannan och jag fick tipset att steka pannkakorna som plättar så sagt och gjort. första gänget blev lite likt första försöket, andra omgången något bättre, blev i alla fall faktiskt plättar och inte gegg, sista fyra blev jag riktigt nöjd med. på bilden synd alltså plättarna, gegget ligger lite fint dolt under hehe.
Helgen bestod av att Gustav var på herrmiddag, eller ja det betyder i det stora hela mest tvspelskväll. Och jag passade på att samla ihop några vänner och ha tjejkväll.
Allt var trevligt och vi hade så roligt, men sen kom en kommentar som jag kunde varit förutan helt klart. Och det hela handlar inte om att jag egentligen tar illa vid mig, jag är fullt medveten om att folk för det mesta inte säger saker för att direkt såra, men samtidigt vill jag ändå reagera, alla kommentarer vill jag helt enkelt inte sopa under mattan och lossas om som om jag faktiskt tycker de är ok, och det spelar ingen roll att sakerna inte sägs för att såra eller inte. någonstans får man väl sätta ner foten eller något.
I alla fall, jag har en vän som liksom jag är gravid, vi är nästan lika långt gångna, tror jag är beräknad att föda en vecka innan henne. Jag har förutom det otroliga illamåendet i början mått väldigt bra, inga krämpor eller så, utan har kunnat njuta av graviditeten fullt ut. Min vän har lärobokens alla krämpor i stort sett, och jag lider med henne självklart, jag har ju ett hjärta, och jag förstår att hon tycker det är väldigt jobbigt. Vi kom ganska så självklart in på våra graviditeter, och hon blev väl mer eller mindre avundsjuk på att jag mår så bra. Så då kom kommentaren, som jag vet jag inte borde bry mig om, men valde att ändå göra det. "Det är så orättvist att du får må så bra under din graviditet, några krämpor kunde du väl få i alla fall". Och jag förstår hur hon menade och att hon inte menade något illa, men vissa kommentarer har jag svårare att hantera än andra, och vissa kommentarer väljer jag att snäsa till mot. Denna kommentaren var alltså en sådan. Jag svarade med att jag byter gärna med henne, om jag tar hennes gravidkrämpor under de veckor hon har kvar av sin graviditet, så kan hon ta min sorg efter Linus, mamma och pappa för resten av livet. Och jodå jag vet att sakerna inte hade med varandra att göra, men det finns ett talesätt som lyder något i stil med att man inte ska missunna andra den glädjen de visar för man känner inte till sorgerna de gömmer. Och ja jag känner att min vän faktiskt kunde tänka ett steg längre, för hon är en nära vän alltså är hon fullt medveten om vad som händer i mitt liv, och ja jag mår skitbra med graviditeten motsatt från henne, men jag känner att kan jag inte få vara värd att få göra det efter allt annat som händer runt mig, utan att få kommentarer som hennes. Och självklart ska man ine bry sig om kommentarer som den, men ibland är det just vad som behövs tycker jag, att få ifrågasätta kommentarerna istället för att bara skaka av sig dem.
Jag har totalt gått in för det här med att faktiskt ta det lugnt, för jag vill självklart undvika den där otrevliga väggen som tornar upp sig i min horisont, jag har varit på väg in i den förrut, och lyckades undvika den så jag hoppas och tror att jag även denna gång ska lyckas att styra undan den.
Eftersom läkaren sjukskrev mig ett par veckor så har jag numera massor med ledig tid att bara ta det lugnt och tänka på mig själv och grodis.
Igår var det ganska fint väder, våren är något segstartad tycker jag, och värmen vill inte riktigt infinna sig, men jag tänkte jag skulle pyssla lite i trädgården, kom ut i trädgården och tanken på hängmattställningen som jag fick när mamma flyttade från huset kändes som en grej som måste provas, jag ha haft hängmatta uppstatt på det mer klassiska viset mellan två träd i många år, det är väldigt skönt att slappa i den, fördelen med ställningen är att man kan dra runt den till valfriplats i trädgården, dvs vill man ha sol så går det att fixa det, något som jag tyckte i går vore skönt så jag fick lite vårkänsla, sagt och gjort ut med ställningen och la mig i hängmattan en lite stund, den där lilla stunden blev till slut flera timmar lång. Med filt om mig och mössa på skallen kunde man blunda och faktiskt känna lite sommarkänsla till och med.
Gustav hade dagen till ära slutat tidigt från jobbet och föreslog att vi skulle köpa möbler och saker till grodis blivande rum, han påpekade att för att jag skulle kunna slappna av och inte känna någon stress inför förlossningen så var det säkert positivt att ha barnkammaren i ordning redan nu, och påpekade för mig hur stressigt det hade blivit för min bror och hans fru när Alva kikade ut till världen en hel månad tidigare än hon var beräknad. Nu är jag dock övertygad om att anledningen till att Gustav ville börja inreda barnkammaren hade nada med mig och min stress att göra, utan snarare bara att han helt enkelt ville. Men idén tilltalade mig så besök på ikea och i diverse barntillbehörs affärer bestod eftermiddagen i går av. Och vi köpte det mesta som vi behövde, och en del saker som vi förmodligen inte alls behövde. Men i alla fall så är spjälsäng, skötbord, byrå och barnvagn inhandlade. Och sen fastnade jag bland sängkläder till spjälisen och barnvagnen, vet ni hur fantastiskt mycket söta påslakan det finns hehe.
Middagen åts hos Emil och de hade glada nyheter att dela med sig, de väntar syskon till Alva. Goda nyheter är härligt att få och jag är så glad för deras skull.
Några dåliga dagar han infunnit sig. Vill inte påstå att verkligheten kom ikapp mig, för tro mig jag är fullt medveten om min verklighet. Men den psykiska stress jag i flera månader levt med har hunnit ikapp mig även fysiskt. Har känt mig hängig och låg i flera dagar. trött och haft ont lite överallt. Ett besök hos bm resulterade i blodprov som visade på förhöjd mängd vita blodkroppar. Jag anser mig vara hyffsat logisk i mitt tänkande, men tyvärr så lever hjärnan sitt eget liv mellan varven. Så trots att jag var fullt medveten om att förhöjda värden med vita blodkroppar inte per automatik innebär blodsjukdom så var det ändå en psykisk påfrestning för mig då Linus leukemi innebar just skyhöga värden på de vita blodkropparna, och mina värden var inte nånstans i närheten av det han hade så leukemi var såklart inte på tapeten för min del. Men det var en ofrivillig flashback till slutet av förra sommaren.
Läkaren kom iallafall fram till att mina förhöjda värden hade med psykisk stress att göra, hon varnade mig för att jag är på väg att bli utbränd, att jag helt enkelt med ganska hög fart är på väg att springa rakt in i den berömda väggen om jag inte passar mig lite. Det hela fick mig att inse att hur gärna mitt hjärta vill och hur självklart det egentligen är att vara det stöd som min vän vars barn drabbats av leukemi behöver så väl nu, så klarar inte min hjärna av att vara det stödet. Det hon genomgår nu ligger lite för nära i min tid med vad jag upplevt och inte riktigt har hunnit bearbeta klart, såret är för färskt helt enkelt. Så hur gärna jag än må vilja vara så är jag inte den person som kan vara det bästa stödet åt min vän.
Läkarens ordet var vila i stort sett. så igår när Gustav var ute med sina arbetskamrater så stannade jag hemma och tog det lugnt, tänkte ha filmkväll men ville inte vara ensam så Elias, Linus bästa vän förbarmade sig över mig och gjorde mig sällskap. Han fixade middag och sen skulle vi kolla på bilbo. Fem minuter in i filmen kändes mina ögonlock väldigt tunga och efter att ha kurat ihop mig brevid E med mitt huvud mot hans axel så somnade jag ganska fort och vaknade först när filmen var slut.
En välbehövlig sovstund, dock håller min rygg inte alls med om det, den gör rejält ont i dag.
Loggade in här på sidan och klickade in mig på en ny kommentar jag hade i mitt senaste blogginlägg och blev väldigt full i skratt av den.
Här är kommentaren "skrivet av: tolwyn 2013-04-24 22:55:32
Jag bara måste fråga, hänger det en varningsskylt på din köksdörr med tanke på de farliga äventyren som pågår där? :D "
Haha min första tanke var ojoj du skulle bara veta Tolwyn.
Så här kommer då beviset på att du inte är den enda som tycker att min köksdörr borde ha en varningsskylt hehe.
En liten sak utskriven, målad (den är gul, fast min mobil fick den att se lite grön ut) , inplastad och fastKLISTRAD på min köksdörr av Linus och Julia någon gång under förra året, kommer inte riktigt ihåg när de satte dit den om jag ska vara ärlig, men den var under första halvan av året efter att jag gjort någon tabbe, tabbarna i köket är ju inte direkt få så det är lite svårt att komma ihåg från vilken av dem de fick den briljanta idén att klistra upp en varningslapp på min köksdörr. Jag har aldrig haft för avsikt att visa upp den här, men hur kan jag låta bli efter Tolwyns kommentar liksom.
Den har fått sitta kvar där sen de satte upp den, dels satte smartskallarna upp den med limpistol, så den sitter ganska fast om man säger så, dels så ligger det väl lite sanning i den, det finns mellan varven en minimal risk att få kläderna förstörda om inte annat när jag far fram där inne :P
