Ni som tidigare följt min blogg har säkert märkt att jag inte bloggat på ett tag. Detta blir nog mitt sista inlägg. Jag har nått mitt mål nu på 47 kg! :-) *Grattis till mig* Nu gäller det bara att hålla vikten. Det är nästan svårare än att gå ned. Då får man ju i alla fall en belöning på vågen lite då och då. Vad som ska motivera mig nu återstår att se. Mitt nya mål är i alla fall att skaffa lite mer muskler. När skidsäsongen är över för i år ska jag satsa mer på styrka än konditionsträning.
Man vet aldrig om jag återkommer till bloggen. Kanske behövs det framöver om jag börjar gå upp igen, men tills vidare får den ligga på is. Jag har svårt att tro att jag kommer gå upp i vikt igen. Jag hade ärligt talat aldrig kunnat tro att det skulle krävas så mkt jobb, så mkt slit...för att gå ned dessa 15 kg. Det tog mig nästan 18 månader att göra det. Då har jag ändå tränat som en tok, det vet ni som läst min blogg ;). Hade jag vetat detta hade jag aldrig lagt på mig dessa kilon från början. Jag kommer aldrig så obekymrat kunna sitta en kväll framför tvn och vräka i mig 10 glasspinnar och en pizza igen. För nu vet jag vad det innebär ;)
Innan jag började "banta" så trodde jag likt de flesta nybörjare att jag skulle gå ned 1-2 kg i veckan och vara klar på sådär 3 månader. Haha :-) Tji fick jag! Känner ni igen er? Man tror att det ska gå så lätt men sen kommer verkligheten ifatt en. Hur som helst så har jag lärt mig att det är värt allt slit, men roligt är det inte. Således kommer jag inte lägga på mig dessa kilon igen för jag har inte lust att göra om detta! :-D
Jag kommer fortsätta komma in här på sidan och läsa era bloggar i alla fall. Kanske uppdaterar jag bloggen ibland och talar om hur det går, men det blir nog inte så ofta. Fortsätt kämpa allihopa! :) Stor kram från mig!!
Någon som har använt ett par s.k "snöskor" någon gång? :) De hade faktiskt gått mig helt förbi tills jag läste om dem i en av mina träningstidningar igår. Kollade runt lite på internet nu och det visade sig såklart att de är ganska dyra om man vill ha ett par som är någorlunda hållbara.
De fungerar så att de "bär upp" personen, skyddar mot halka och ja...underlättar gång i snö helt enkelt. Att man kunde jogga i dem hade jag inte ens tänkt på förrän jag läste den här artikeln. Då blev de genast väldigt intressanta för mig eftersom jag saknar att just kunna jogga under vintern.
Har inte råd just nu men kanske kan man önska sig ett par i julklapp? :)
Jag har fått lite kommentarer på senaste tiden, frågor om varför jag vill gå ned mer nu eftersom jag ju faktiskt väger ganska lite. Jag förstår att folk kan undra, för 48,5 kg låter ju faktiskt ganska lite. T.o.m i mina öron. Men jag är ju ganska liten till växten så det finns, tro det eller ej, faktiskt en del fett kvar som jag vill bli av med. Särskilt på låren och s.k "love-handles".
Jag vill ha en kropp ungefär som Natascha Peyre (minus silikon-tuttarna då). Att jag nämner just henne är för att hon är nästan lika kort som jag. Jag tror hon är runt 160 cm och jag är väl sådär 157-158 eller liknande. Jag har läst någonstans att hon väger runt 45 kg. Mitt senaste mål har därför varit runt 45 kg. Egentligen är det svårt att säga en siffra, får helt enkelt se under tiden jag tränar och fortsätter tappa fett, på vilken vikt jag känner mig nöjd.
Jag är inte det minsta orolig för att få en ätstörning eller att gå för långt. Det är stor skillnad på att vara smal/slank som Natasha t.ex och att vara utmärglad likt Nicole Richie var när hon var som smalast. Jag tycker inte heller det är speciellt attraktivt att vara utmärglad och det är inget mål jag har, tro mig :-).
Så...with that being said...Så har jag några kilo till att gå ned tills jag är nöjd och det finns ingen anledning till "oro"! :)
Hade ni något speciellt ögonblick då ni bestämde er för att det fick vara nog nu och att ni skulle ta tag i er vikt/hälsa?
Jag menar om det var något speciellt som inträffade, en specifik stund som fick er att bestämma er? För mig var det så i alla fall. Det var förra sommaren. En av de varmare dagarna och jag skulle ta på mig en klänning för första gången den sommaren. Valde ut min favorit, en rosa knälång och ganska åtsittande variant. Har använt den åtskilliga gånger på krogen genom åren och den har alltid suttit perfekt.
Förutom att nu gjorde den inte det längre! Det är märkligt hur man kan "undgå" att se hur mkt man faktiskt gått upp i vikt. Jag hade inte vägt mig på länge så jag visste inte alls vad min vikt låg på. Visst kände jag mig lite pluffsig men trodde mer det handlade om att jag var otränad och kanske lagt på mig sådär 2-3 kg som lätt skulle försvinna om jag ansträngde mig.
Men den där klänningen satt verkligen inte bra! I och med att den är elastisk så fick jag ju på mig den utan större problem, MEN...magen stod ut som om jag hade varit gravid i 7 månaden eller något. Den stod ut en bra bit utanför brösten om man säger så. Och helt plötsligt så såg jag hur mina armar såg ut... och sedan min dubbelhaka i profil...
Det var som att jag i just detta ögonblick för första gången upptäckte hur jag såg ut, på riktigt! Som att jag levt i förnekelse eller något innan. När jag sedan var hos min moster några dagar senare fick jag det också bekräftat. Att jag gått upp snarare 15-20 kg än 2-3. Det var lite av en chock! Hur jag hade kunnat vara så blind innan dess är rätt så fascinerande faktiskt...;)
Men detta var i alla fall mitt ögonblick då jag vaknade upp och insåg att jag var tvungen att inse fakta och göra något åt det hela. Att det redan gått alldeles för långt och jag hade bara låtit det ske utan att knappt ens reflektera över det medan det hände!
Dela gärna med er av era speciella ögonblick, om ni har ett sådant! :-)
Vet inte om jag har länkat till denna dokumentär i min blogg innnan då mitt minne är ganska kasst, men bättre en gång för mycket än inte alls eller hur? :-) Gillar denna dokumentär så ni ska klart se den om ni har tid över. Gillar Dawn Porters dokumentärer överlag. De gick på ngn av de svenska kanalerna för ett tag sedan också men de går också att se på You Tube.
Denna handlar om hennes desperata försök att bli "Size Zero" på bara ett par veckor... Således bantning på precis det sätt man INTE skall göra....;)
Tjohosan! Ännu lite närmare mitt mål nu :-). Ställde mig på vågen imorse och den stod på 48,6 kg!! Alltid roligt att se en ny siffra, har inte varit under 49 innan. Nu är det inte så väldigt långt kvar kilovis till mitt uppsatta mål. Däremot vet jag ju att det kan ta en himla tid ändå. Jag vet ju hur lång tid det tog att komma hit från t.ex bara 50 kg så...
Jag är så GLAD att jag inte givit upp! Jag är nämligen en sådan person som startar många nya projekt men tröttnar lätt så det avslutas sällan. Kan ärligt säga att jag från början nog trodde att jag skulle komma att ge upp någonstans på vägen trots att jag kände en övertygelse om att detta skulle gå som jag sällan känt förut.
Nu ska jag nog dra ned lite på träningen till sådär 3-4 gånger per vecka. Vill inte stressa kroppen för mycket. Ska satsa lite mer på promenader de andra dagarna för att ändå hålla igång ämnesomsättningen.
Har förresten fått Portia De Rossis bok nu "Unbearable lightness" som jag skrev om för ett tag sedan. Den höll mig uppe halva natten kan jag säga. Jag kunde inte lägga den ifrån mig förrän klockan var runt 02.30. RIKTIGT BRA är den! Jag rekommenderar den verkligen. Speciellt till de som känner att de har eller har haft eller kanske är i riskzonen för att få en ätstörning.
Började må illa sedan efter mitt träningspass. Illamåendet tilltog och till slut fanns inget annat än att gå till toaletten och spy. Jag har alltid förundrats över hur ofta och mycket de spyr på Biggest Loser när de tränat hårt. Det har nämligen inte hänt mig innan...förrän nu då... Ett sånt träningspass gör jag inte om kan jag säga! :-(
Har precis kört ett hårt pass på mina hemmamaskiner. Brukar varva så här: 10 minuter på motionscykeln, 5 minuter på crosstrainern och 5 minuter med hopprepet. På det viset blir man inte lika lätt uttråkad och orkar både hålla på lite längre och köra lite hårdare på varje grej eftersom man vet att det bara är 5 eller 10 minuter och sen får man byta till andra rörelser och muskelgrupper. Så idag körde jag på i 2 timmar, det blev alltså 1 timme på cykeln, 30 min crossen och 30 min hopprepet.
De sista 15 minutrarna började jag känna att jag mådde ganska dåligt men trodde att jag mest var trött och envis som jag är så fortsatte jag. Hade bestämt mig för att köra i 2 timmar och då är det så. Men för varje minut som gick så blev jag svagare och svagare och till slut började jag se suddigt. Kunde inte längre se klockan på väggen som jag använder för att veta när det är dags att byta maskin. Till slut var allt så dimmigt att jag såg inte bilden på tv´n heller, det var bara ett enda blurr... Då tänkte jag att nu svimmar jag snart...:-/ Men tror ni jag slutade??? Nej då...Jag fortsatte tills jag var klar och ingenting hände som tur var. Men jag inser att det var idiotiskt, man ska lyssna på sin kropp.
Nu har jag druckit en massa vatten och halvligger här i soffan och vilar. Har även gjort en stor smoothie med diverse nyttigheter för att få i mig lite energi igen.
Men jag ska erkänna att jag blev lite skraj där ett tag faktiskt... Och jag som har lovat att åka över till pappa och hjälpa honom bära pellets-säckar idag. Hur fan ska det gå? Jag är så trött så jag är spyfärdig nästan. Men han kommer bli mkt besviken om jag inte kommer. Dilemma...
Har sett några avsnitt av "I form med Anna Anka". Vad besviken jag blev. Jag trodde det skulle kunna bli ett bra program faktiskt eftersom hon är en rätt så hård person i sitt sätt och säger vad hon tycker oavsett hur det uppfattas. Med andra ord; säga sanningen till deltagarna. Vilket kan behövas. Trodde hon skulle bli lite som Jillian Michaels men ännu tuffare. Och att hon skulle vara grym på att peppa deltagarna.
Men jag ser inte alls detta. Jag tycker hela programmet känns lamt. Anna verkar nästan snäll i sammanhanget och dessutom så tycker jag de lagt för lite fokus på just henne. Vart tog satmaran vägen då hon behövs? :-D
Dessutom retar det mig lite att upplägget känns mer eller mindre som en rip-off på Anna Skippers "Du är vad du äter". Skillnaden mellan programmen är inte särskilt stor om man ser till innehållet, förutom att Anna Skipper är bättre som programledare.
Förresten...ville bara säga TACK till alla som skrivit snälla och uppmuntrande samt förstående kommentarer på några av mina inlägg längre ned! :-) Det uppskattas och det värmer :)! Så...Tack!
